OPINION Enligt Parisavtalet från 2015 som numera alla världens länder skrivit på (fast USA för två år sedan anmälde sitt utträde) ska länderna vidta tillräckligt kraftfulla åtgärder för att förhindra att den globala uppvärmningen jämfört med förindustriell tid per år 2100 inte överstiger två, helst en och en halv, grad.

Vi hör mycket om de skräckscenarier som förväntas utspela sig om detta mål inte nås. Det blir fler och farligare naturkatastrofer, till exempel översvämningar och orkaner, det blir mer torka och svält, haven kommer att stiga åtskilliga meter när polerna smälter, folk drunknar eller dör av svält eller värmeslag och så vidare. Djurlivets och mänsklighetens överlevnad hotas. 

Men hur kommer livet att gestalta sig om mänskligheten framgångsrikt genomför alla de åtgärder som krävs för att förhindra temperaturhöjningar över en och en halv grad? Det pratas inte så mycket om det. Därför är det tacknämligt att ett forskningsprojekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm ägnat fem år åt att försöka skissera konsekvenserna.

Projektet är inget lättviktigt litet seminarieuppkast utan en imponerande satsning. Tjugofyra forskare har medverkat, professorer, docenter, filosofie och teknologie doktorer samt även doktorander. Fem kommuner och en region har deltagit samt ett statsdepartement, tre statliga myndigheter och ett antal NGOer. Stora statliga pengar har satsats antingen direkt från miljöforskningsorganisationer som Formas och Mistra eller också indirekt via delstatligt finansierade organ som Naturskyddsföreningen och Östersjöstiftelsen.

Det framgår av slutrapporten att de medverkande forskarna och författarna inte på något sätt är negativt inställda till den utveckling de försöker teckna. De framstår snarast som aktivister till förmån för ett hållbart samhälle vilket är lugnande för en läsare eftersom han kan vara säker på att forskarnas beskrivningar snarare är skönmålningar än skräckskildringar vilket innebär att det verkliga utfallet, när det närmar sig, åtminstone inte kan förväntas bli bättre än forskarnas förutsägelser.

Den fråga forskarna ställer sig formulerar de så här:

Hur skulle ett framtida hållbart samhälle som inte bygger på ekonomisk tillväxt kunna se ut?

Forskarnas utgångspunkt verkar vara att den ekonomiska tillväxten inte är förenlig med samhällelig hållbarhet. Samhällelig hållbarhet tycks i forskarnas värld – och även i finansiärernas och de samarbetande organisationernas och myndigheternas kan man anta – kräva att man planerar för ett samhälle utan ekonomisk tillväxt:

Allt fler har blivit medvetna om att det krävs genomgripande förändringar av samhället för att skapa förutsättningar för en verkligt hållbar samhällsutveckling… Projektet har undersökt vad en utveckling som inte bygger på ekonomisk tillväxt, i linje med de strategier som målas upp i scenarierna, skulle innebära i såväl glesbygd som i mindre och större städer.

Det alternativa samhället ska byggas efter fyra mål. För det första ska svenskarnas koldioxidutsläpp minskas från elva ton växthusgaser per person och år till 0,82 ton eller med 92 procent. För det andra ska den svenska konsumtionen minskas så att den inte längre kräver 3,5 hektar av jordens yta per person utan i stället 1,2 hektar. Att dessa två mål uppnås anses vara en förutsättning för hållbarheten.

För det tredje ska alla invånare i Sverige, ”oavsett kön, könsspecifika uttryck, sexuell läggning, etnicitet och religiös tillhörighet, ålder, funktionalitet, klass eller inkomstnivå”, har rätt att delta i politiska val. Det betyder antagligen att demokratin ska bevaras. För det fjärde ska alla ha ”tillräcklig tillgång till resurser och tjänster som kan skapa möjligheter till boende, utbildning, social omsorg och social trygghet samt gynnsamma förutsättningar för god hälsa”. På mig låter det som att det ska finnas någon sorts välfärdssystem. ”Dessa resurser och tjänster fördelas enligt rättviseprinciper.” När man läst hela betänkandet undrar man om inte denna formulering betyder att staten ska ha full kontroll över resurserna. Dessa två mål kallas sociala mål.

Den önskvärda framtiden beskrivs i fyra scenarier som troligen sätter myror i huvudet på de flesta läsare eftersom en läsare inte förstår om de är tänkta som alternativ eller komplement. Därför beskriver jag bara de särdrag som är gemensamma för alla scenarierna eller förekommer i minst två av dem.

Följande karaktäriserar den hållbara framtiden:

Inga fossila bränslen används som bränsle eller i produktion. Internationellt flyg är ”exkluderat”. (Det kan betyda begränsat till särskilt viktiga personer på speciellt betydelsefulla uppdrag.) Endast vegansk mat förekommer. Den tekniska utvecklingen säkerställer att kor pruttar mindre och metanutsläppen därför minskar. (Det är oklart varför man överhuvudtaget ska ha några kor när endast vegansk mat får förekomma.) Det blir en måttlig eller kraftig minskning av bostadsytan per person. (Det påminner om Moskva efter revolutionen 1917 där lägenheter delades för att ge plats för mer folk.) Det blir halverad eller kraftigt minskad energianvändning för uppvärmning och varmvatten i byggnader. (De boende kan kanske ta på sig en tröja till och nöja sig med varmvatten två dagar i veckan.) Bilåkandet minskar med två tredjedelar. (I stället ska folk åka tåg. ”Gång och cykel” rekommenderas också.) Importen minskar med 50 – 75 procent. Kraftig minskning av olika ”konsumtionsområden” som möbler och kläder men ökning av ”digitala tjänster”. (Man måste ju inte sitta i en soffa när man talar i sina två telefoner.) Halverad eller mycket låg offentlig konsumtion och halverade privata investeringar.

Det är nödvändigt, förklarar forskarna på Kungliga Tekniska Högskolan, att inrätta ett system där växterna får sociala och politiska rättigheter på samma nivå som människorna vilket, vad jag kan begripa, kräver helt nya statliga befogenheter och kanske en världsregering:

Ett holistiskt angreppssätt behövs för att hantera samspelet mellan ekologi, ekonomi och rättvisa. Ett sådant angreppssätt är social-ekologisk rättvisa, där naturen ses som ett system som människor är del av. Detta kombineras med en syn på rättvisa där både miljöresurser och negativa miljökonsekvenser fördelas mer rättvist, nationellt såväl som internationellt. Planering och beslutsfattande skulle i större uträckning kunna bygga på principer som skapar social-ekologisk rättvisa. 

Den framtid som framträder i forskarnas scenarier är en sorts nittonhundratjugotal fast med mobiltelefon. Huruvida vattnet räcker till spoltoaletter är oklart. Det fanns trots allt en viss charm med dass på gården. I min barndom besökte jag en stor gård med en åttadassare där gårdens folk kunde sitta och ha sig en trevlig pratstund. I varje fall ska man inte tro att människor i allmänhet kommer att ogilla standardsänkningen, säger forskarna. Forskningen har nämligen kommit fram till att folk uppskattar inskränkningar och försakelser:

Upplevelsen av sådan frivillig nedtrappning av konsumtionen är ofta frihet – de positiva erfarenheterna överväger svårigheterna med att inte tillåtas konsumera… Det svåraste med icke-konsumtionen uppges i första hand vara sociala aspekter, såsom normer kring umgänge och presenter, och inte själva ”förlusten” av att få konsumera… det köpfria livet ses som gott på flera områden. Detta säger något om drömmar om ett enklare och mer resurssnålt liv, som ändå är ett gott, kanske till och med bättre liv än med hög konsumtionsnivå. 

Fattigdom är alltså lycka och frihet. Men hur blir det med hygienen, vägglössen och vaccineringarna? Vem kommer att drabbas när det ska stramas åt? Tror du en sekund att det kommer att bli en solidarisk och jämlik försämring?

Sådant trams ägnas mina skattepengar åt att propagera. Här är svaret på Leif Östlings fråga om vad fan han får för pengarna.