OPINION På en tillställning träffade jag en kvinna som i tjugofemårsåldern flyttat från Peru till Sverige. Hon sa att hon under sin uppväxt och studietid på nunneskola och universitet i Lima aldrig upplevt något kvinnoförtryck. Nunnorna hade uppfostrat skolflickorna till att studera hårt och anstränga sig såväl inom matematiken som idrotten för att i vuxenlivet kunna förverkliga sina förmågor i högsta möjliga grad. Det var först när hon kom till Stockholm som hon blev fullt medveten om konceptet kvinnoförtryck.  

Det vore lätt att bara skriva av peruanskans observationer som oupplysta fördomar, trots allt kom hon ju från ett u-land så vad kunde man vänta sig? Men för den som kan tänka tanken att det faktiskt finns många människor, till och med peruaner, som kanske fattar något som man själv inte tänkt på så kan den sortens dissonanser stämma till reflektioner. 

Enligt en av identitetspolitikens grundsatser så kan en man som jag inte uttala sig om kvinnor eftersom män inom det västerländska patriarkatet är mer högrankade än kvinnor och därför aldrig kan förstå kvinnors situation. (Enligt samma identitetspolitiska logik får en vit historiker inte skriva en historiebok om Afrika eftersom vita har högre rang än svarta i den västerländska koloniala världsordningen. Lågrankade identiteter får däremot uttala sig om högrankade eftersom de lågrankade har fått känna av de högrankades förtryck och därför har en sannare bild av de högrankade än dessa har av sig själva. Kanske får högrankade inte säga något alls.) 

Men jag struntar i denna prilliga universitetsdogm. Faktum är att mina erfarenheter av kvinnoförtrycket är ungefär som peruanskans. Det fanns inte när jag växte upp. I min barndom respekterade killar tjejer. Tjejer kunde försvara sig om killar blev alltför närgångna. Och min morsa började lönearbeta så fort hon kunde. De enda kvinnor som möjligen var förtryckta var de tyska hembiträdena som bara stannade ett kort slag eftersom de egentligen ville vara hemma och medverka i sitt tyska Wirtschaftswunder.  

Peruanskan hade rest i geografin för att få kvinnoförtrycket presenterat för sig, jag reste i tiden och upptäckte det, som peruanskan, på 1960-talet.  

Efter en stunds eftertanke kom jag därför fram till att kvinnoförtrycket troligen uppfanns ungefär då. (Upptäckt eller uppfinning? Inte så lätt att veta.) Och efter ytterligare tankemöda kom jag fram till att kvinnoförtrycket troligen är en produkt av välståndet eftersom det representerar en form av samhälleligt slöseri som fattigare tidsåldrar inte kunde kosta på sig.  

Ett folk som lever på svältens rand, som svenskarna genom århundradena fram till ganska nyligen, har inte råd att göra något annat än att använda alla resurser så effektivt som det bara går. Att inte utnyttja all tillgänglig kraft, till exempel kvinnornas förmågor, så produktivt som överhuvudtaget kunde tänkas var att bjuda in olyckan i stugan. Den man som i berusningen piskar upp hustrun så att hon inte kan jobba på en vecka och därför inte kan delta i sådden har skjutit sig själv i foten. Hotet om hunger, elände och svält var ett verkningsfullt medel mot blotta tanken på att plåga andra i onödan och det gällde såväl djur och barn som kvinnor. (Om jag tar ett steg till så kommer jag att förklara kärleken mellan makar med utgångspunkt i den stora ekonomiska nytta de kan göra varandra men det vore troligtvis att gå för långt.) 

Ett indicium på riktigheten i min tes att kvinnoförtryck är ett slags samhällelig lyx som bara rika samhällen kan ägna sig åt är Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem som hade premiär 1879, när det välståndsbringande kapitalistiska genombrottet redan kommit långt och framgångsrika män kunde unna sig att som statussymboler pråla med dyra och onödiga saker såsom en hustru som inte gjorde någon nytta. Pjäsens huvudperson Nora var just en sådan hustru som tröttnade på livet som onödig docka och därför lämnade familjen.  

Om alla kvinnor varit som Nora när rikedomen plötsligt överföll Västerlandet hade inget sådant förnedrande kvinnoförtryck kunnat utvecklas. Då hade kvinnorna liksom Nora resolut sagt nej. Men det gjorde inte kvinnorna. I takt med att de accepterade – och i många fall eftersträvade – rollen som lyxhustrur kunde kvinnoförtrycket smyga sig över de utvecklade länderna.  

Därefter bildades feminismen som ett slags kvinnornas motståndsrörelse. Tråkigt nog har detta sunda motstånd – som kvinnorna egentligen borde rikta mot sig själva – ofta förvanskats till ett slags facklig kamp mot männen som går ut på att vinna fördelar och privilegier på männens bekostnad.  

Jaha, det var en fin teori, men hur förklarar då Engellau det genuina kvinnoförtryck som existerar i fattiga länder som Egypten och Afghanistan? Troligen på samma sätt. Av något för mig obegripligt kulturellt skäl har människor, framför allt männen, i dessa samhällen valt att ta ut sitt obetydliga välstånd inte i materiella saker som avlopp, rinnande vatten och gratis utbildning utan i stället i form av den psykologiska tillfredsställelsen att plåga andra, kanske i första hand sina kvinnor. Det kan förekomma någon sorts outtalad samhällelig sado-masochistisk överenskommelse mellan könen. Det finns undantag men på det hela taget tycks såväl män som kvinnor gilla den etablerade ordningen.