OPINION En Facebookvän skickade en länk som påstods visa att oljebolagen redan på 50-talet visste att klimatet skulle bli varmare, och därför såg till att sponsra forskning som hävdade motsatsen. Det är därför vi har motsträviga forskare (som Lennart Bengtsson) och det är därför Greta Thunberg ibland har svårt att få den akademiska världen att gå i takt. 

Man kan förstås inte utesluta att en och annan oljemiljard använts för att forska på klimatet, liksom tobaksindustrin en gång investerade i forskning rörande det påstådda sambandet mellan rökning och cancer. Ekonomiska bias, där sådant förekommer, drar förstås ner forskningens trovärdighet.  

Därför är det intressant att undersöka om det finns ekonomiska bias på andra sidan, bland alarmisterna. Vi kan börja med Al Gore. Nu var det inte han som startade klimatalarmismen, men det var han som gjorde den till en massrörelse. Hans film ”En obekväm sanning” lär ha inbringat runt hundra miljoner dollar i privata intäkter, plus två Oscars och ett Nobelpris, vilket får ses som en hyfsad utdelning för en film som i allt väsentligt var felaktig. Hade Al Gore strikt hållit sig till sanningen (och bara berättat vad forskarna vet) hade hans film varit ungefär lika upphetsande som en BBC-dokumentär. Katastrofer säljer, vare sig de inträffar eller ej. 

Gore byggde med tiden upp en organisation för att utbilda entreprenörer i hur man tjänar pengar på klimatet. I den kretsen återfanns Ingmar Rentzhog, en av initiativtagarna till det som skulle bli Greta-rörelsen. Även om Greta själv är omedveten om det, är den rörelse hon företräder sprungen ur en affärsidé. 

Men Al Gore är förstås bara en pyssling jämfört med den riktiga vinnaren i klimatfrågan, nämligen FN. 

För sådär tio år sen riktades en del kritik mot FN, om hur mycket organisationen kostade och hur korrupt den var under ytan. Chefen för FN:s internrevision Inga-Britt Ahlenius släppte en rapport som sågade generalsekreterare Ban Ki-Moon och hans administration jämsmed fotknölarna. Fredrik Segerfeldt skrev i SvD att FN:s legitimitet när det gäller internationell rätt, kan jämföras med legitimiteten hos Sveriges riksdag om mer än hälften av ledamöterna hade nominerats av Hells Angels. 2013 publicerade samma tidning en artikelserie där Jenny Nordberg granskade miljardrullningen och hur Sverige (världens mest FN-vänligs land) pumpade in stora belopp utan att ställa några krav. 

Kanske var det en slump, men plötsligt tystnade kritiken och allt fokus hamnade istället på klimatet. FN var i högsta grad drivande när det gällde att sätta klimatet på agendan och göra det till vår tids ödesfråga. IPPC tog ett övergripande ansvar för klimatforskningen, men inte vilken klimatforskning som helst, utan bara den som utgick från att människan hade en global inverkan och att denna inverkan var något negativt. Samtidigt försummades inget tillfälle att framhålla sin egen roll för att vrida klimatet och mänskligheten ”rätt”.            

Det är väl ingen hemlighet att FN brottas med finansieringsproblem som bottnar i att man förbrukar kolossalt mycket pengar, samtidigt som man saknar beskattningsrätt. Två tredjedelar av budgeten måste täckas av frivilliga bidrag. Organisationen har runt 80 000 anställda, ofta med löner och förmåner som vanliga tjänstemän bara kan drömma om. Ungefär 30 miljarder dollar måste dras in varje år för att det ska gå runt. Tidigare har USA stått för nästan en fjärdedel, men Donald Trump har aviserat kraftiga nedskärningar och även andra medlemsstater visar minskad betalningsvilja. Sverige har hittills legat bland de tio i topp största givarna (större än folkrika länder som China, Ryssland och Australien) men ett regeringsskifte skulle antagligen flytta ner oss en bit på skalan.  

Hur man än räknar har FN en finansieringsmodell som inte matchar dess budget. Vad som kan rädda organisationen i dess nuvarande form är global beskattningsrätt, eller att något dramatiskt händer som får världens regeringar att öppna plånboken. Den indisk/amerikanske entreprenören och politikern Shiva Ayyadurai ger här en pedagogisk beskrivning av hur han tror FN tänker lösa ekonomin i framtiden och vad Parisavtalet egentligen går ut på.  

Det kanske låter motsägelsefullt men en organisation vars uppgift är att förebygga kriser, behöver kriser för att överleva. Incitamenten att stötta forskning som underblåser globalt krismedvetande torde vara betydande, liksom incitamenten att motarbeta forskning som går åt andra hållet. Samma sak gäller incitamenten att underblåsa rörelser, som på ett eller annat sätt skapar oro och ångest inför framtiden.    

Det här kan möjligtvis förklara satsningen på Greta Thunberg – och att det blir till en statsangelägenhet att skeppa henne från den ena konferensplatsen till den andra. För samtidigt som hon inför väldens TV-kameror förolämpar FN:s generalförsamling – och anklagar beslutsfattare för att stjäla hennes barndom, hindra henne från att gå i skolan med mera – säger hon också något annat. Något som ligger mellan raderna i hennes budskap, och kan formuleras ungefär så här:  

Får jag som jag vill, kommer frukterna av världens samlade tillväxt under de närmaste 30 åren, att kunna disponeras av Er. 

Med det i åtanke är det lätt att överse med hennes excentriska, och faktiskt riktigt charmiga ovana att då och då utbrista i ett: ”How dare You!”