OPINION Nu när julfriden förhoppningsvis ska infinna sig inom kort tänker jag på landets alla fattigpensionärer. De människor som genom sin livsgärning – ett helt yrkesliv av arbete och strävan och skatteinbetalningar – byggt upp välfärden men som idag får se sig bortprioriterade i den humanitära stormaktens iver att inte ställa grupper mot varandra. Ja, det är så de kallar det, våra tre statsmakter, när de ständigt ställer alla grupper mot just fattigpensionärerna. Det har rentav funnits en tendens att försöka brunstämpla människor som faktiskt uppmärksammat och försökt göra något åt de fattiga svenska medborgarnas situation.

Men statsmakterna nöjer sig inte med att ivra för att fattigpensionärernas situation ska sopas under matten och ignoreras. De gör också sitt bästa för att ge de äldre skulden för den alltmer problematiska samhällsutvecklingen. En åldrande befolkning skapar nämligen problem för kommunerna. Jo minsann, så är det. Människor, som har betalat skatt under hela sitt vuxna liv, blir alltså problematiska när de ska få ta del av den pension de själva arbetat ihop till – och som de också betalar skatt på:

”Sverige har liksom många andra länder en åldrande befolkning, samtidigt finns det många barn och unga under 18. Det här gör att den så kallade försörjningskvoten kommer att öka i hela landet, alltså hur många som arbetar i förhållande till de som ska försörjas. Det här är ett problem för många av landets kommuner”, skrev SVT i november och Annika Wallenskog, som är chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting sa:

”Vi har ett utjämningssystem som ska kompensera för det här. Det innebär att även om man ligger högt så ska man få pengar till exempel för äldrevård eller skolor, men det kan få en betydelse på marginalen. Till exempel om man får en snabb ökning av äldre och måste bygga äldreboende.”

Några följdfrågor blev det (förstås) inte. Men lek med tanken att hon hade bytt ut ”en snabb ökning av äldre och måste bygga äldreboende” mot ”en snabb ökning av asylsökande och måste ordna boende och bidrag”. Då hade hon sannolikt fått mothugg, kanske rentav brunstämplats, av en hel rad goda och anständiga politiker och debattörer. Det är nämligen skillnad på folk och folk.

Några som ser den utbredda fattigdomen bland våra äldre än Svenska kyrkans diakoner. I en artikel på SVT:s webbsida intervjuas diakonen Christer Schwartz, som under många år arbetat med initiativet ”Pensionär till pensionär”, och han vittnar om att alltfler pensionärer inte längre har råd med mat för dagen.

”Det är en tyst grupp, det finns mycket skam. Men vi vet att många lever under fattigdomsgränsen”, säger han till SVT.

Skam. Ja, så är det säkert. Den äldre generationen är ju uppfostrad med att man ska göra rätt för sig. Att plötsligt befinna sig i en situation där de knappt kan betala sina räkningar (som inte blivit färre efter pensionen) måste de givetvis uppfatta som djupt skamlig. Ändå är det naturligtvis inte de som ska skämmas. Skämmas ska däremot våra makthavare – alla dessa arroganta politiker från vänster till höger som under åratal svält ut de äldre och prioriterat andra grupper på deras bekostnad.

Christer Schwartz, och många diakoner med honom, försöka hjälpa de utsatta pensionärerna på alla tänkbara sätt. Med insamlade medel, samt vissa bidrag från kyrkan, kan de exempelvis köpa presentkort på en livsmedelsbutik eller betala en räkning. Men ska det verkligen behöva vara så? Naturligtvis inte. Det finns ingen naturlag som säger att just de äldre ska nedprioriteras så snart det ska fattas politiska beslut. I själva verket vore det mest naturliga att just den gruppen, som betalt in mest skatt och jobbat hårdast för samhällsbygget, borde prioriteras framför många andra behövande grupper.

Hittills har vi inte sett några sådana ambitioner från makthavarna. De fortsätter att skylla samhällsproblemen på de äldre, och vägrar konsekvent att förändra den svåra situationen för samhällsbyggarna. Därför önskar jag dem en riktigt usel jul utan vare sig frid eller fröjd. Det är vad de förtjänar.