OPINION Ytterligare ett klimatmöte, COP25, med cirka 20 000 deltagare har misslyckats trots alla insatser av EU och inte minst av Sverige. Inte ens stöd av tusentals ungdomar med Greta Thunberg i spetsen har hjälpt. Resten av världens drygt sju miljarder människor utanför Europa är kallsinniga trots att de kommer att drabbas av klimatändringar betydligt värre än i Europa, åtminstone enligt de klimatsimuleringar som IPCC genomfört.  Däremot är det säkert flera länder som tacksamt tar emot bidrag. 

Effekten av extremt väder som pressande värme, torka, översvämningar och liknande förväntas bli betydligt värre i Asien, Afrika, Australien och Amerika än i Europa. Trots detta anser de det inte nödvändigt att prioritera åtgärder för en klimatändring utan det är huvudsakligen Europa som i kombination av omtanke och kanske dåligt samvete över gamla kolonialsynder som vill rädda världen från en anteciperad klimatkatastrof. 

Nu är emellertid världen utanför Europa inte hjälplösa u-länder längre som för 100 år sedan, utan snarare växande stormakter. Kina till exempel och kanske snart Indien, är på väg att köra om Europa på allt fler områden. Kina är inte bara en ekonomisk jätte utan håller också på att ta ledning inom avancerad teknologi och spetsforskning. Om något decennium kommer kanske Europa att hamna i skuggan och lämna bakom sig drygt 300 år av teknisk och vetenskaplig ledning. 

Inför en sådan ny världssituation är det högst rimligt att fråga sig varför världen utanför Europa har en sådan odramatisk syn på en förväntad klimatändring? Beror det på att människorna där inte oroar sig lika mycket som européerna? Har de har andra prioriteter, eller har de kommit fram till att de förväntade klimatändringarna inte är särskilt mycket värre än det klimat och väder de redan har? Inte heller USA verkar lika ängsligt som europeiska politiker trots sitt dramatiska väder. Inte heller är den naturvetenskapliga forskningen i Europa längre lika världsledande som för 100 år sedan. Idag är det svårt att hitta något område inom avancerad teknologi och vetenskap där Kina inte hunnit i kapp Europa och till och med är på väg att köra om. Ingen kan därför hävda med rimliga krav på att bli trodd att världen utanför Europa inte begriper klimatvetenskapen. 

Sveriges utsläpp av växthusgaser är försumbart i ett globalt perspektiv och även EU:s koldioxidutsläpp är idag knappt 10 procent av de globala utsläppen.  De stora klimatutsläppen sker numera utanför OECD och om något decennium kommer det säkert att ha vuxit till 3/4 av de globala utsläppen. 

Det är därför på flera sätt rimligt att länder utanför Europa måste spela en mer dominerande roll i klimatpolitiken då deras utsläpp dominerar. Vetenskapligt är de väl så kompetenta som Europa. Dessutom är de de själva som i första hand kan komma att drabbas av ett varmare klimat och har därför uppenbart ett egenintresse i frågan. Inte minst från svensk sida får man intrycket av en moralisk upphöjd attityd där man vill ta sig an och skydda de tidigare hjälplösa utvecklingsländerna som inte själva förstår hur allvarlig deras situation är. Vår energiska klimatminister bannar världen ungefär som en gammaldags småskolefröken tar itu med tredskande ungar.