Mohamed Omar: Fjärde advent och en ovanlig julfilm

Mohamed Omar

KULTUR Idag är det den fjärde söndagen i advent. Den här filmen, som kom 1987, utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.

Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.

I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.

Filmen är baserad på en roman av Bret Easton Ellis, mest känd för American Psycho. Men han debuterade med Less Than Zero 1985, då han var ungefär lika gammal som huvudpersonerna. Det är stor skillnad mellan boken och filmen – boken är ännu brutalare och mörkare. Clay är själv knarkare och ingen nykter hjälte som i filmen. Ellis avskydde filmen när den kom, men mjuknade efter ett tag.

De tre barndomsvännerna kör genom Los Angeles natt i Clays röda corvette. Julian är hög och ställer sig vårdslöst upp på bilen och sjunger julsånger. Han byter ut sista raden i första versen i Jingle bells:

Jingle bells, jingle bells
Jingle all the way,
Oh what fun it is to ride
In a red corvette today

Julian sjunker allt djupare ner i knarkträsket. Snart kan inte hans charm och hans lögner hjälpa honom längre. Han förstör relationerna till alla runtom omkring honom. Pappan är utmattad av alla svek och lögner och kastar ut honom. Så blir Julian tvungen att sälja sin kropp för att betala skulderna till Rip.

När Clay konfronterar Rip och säger till honom att hålla sig borta från Julian, svarar Rip att han inte är problemet. Det är Julian själv som är problemet. Och han har ju rätt. Man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv. Julian hade en bra pappa, ett bra hem och en bra utbildning, men han valde själv att börja knarka och förstöra sitt liv. Problemen sökte inte upp honom, han sökte upp problemen.

Robert Downey, idag mest känd för Iron Man-filmerna, presterar riktigt bra som Julian och man blir verkligen berörd av hans lidande och den förnedring han utsätter sig själv för som manlig prostituerad. Downey har erfarenheter som liknar karaktärens. Han har gått på droger och 1996 blev han arresterad för fyllekörning och knarkinnehav.

Här är trailern:

Men min favoritkaraktär är Clay eftersom han beter sig mognast och tar ansvar för sina trasiga vänner. Med bestämdhet bär han ut Julian från en bordell. Andrew McCarthy som spelar Clay var en del av det som kallades Brat Pack, ett gäng unga skådespelare som arbetade med filmskaparen John Hughes på 80-talet i filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink. Ibland räknas också Downey till Brat Pack eftersom han spelar en av high school-mobbarna i Hughes Weird Science.

Något som slår en är hur vitt Los Angeles var för bara trettio år sedan. I filmen ser man knappt någon svart eller färgad person, varken i skolan, på gatorna eller på nattklubbarna. Det hade inte varit möjligt att göra filmen på det sättet idag, dels för att vita numera är en minoritet i L.A. – det skulle se konstigt ut – och dels för att de fruktade rättvisekrigarna skulle kräva mångfald. På Wikipedia läser jag att vita knappt utgör trettio procent av invånarna i L. A. och att bara cirka fyrtio procent har engelska som första språk. Det är alltså en helt annan värld, etniskt och språkligt, än den som Clay, Julian och Blair ska ha levt i.

I slutet av filmen visas vi ett fotografi som togs när de tre vännerna gick ut high school. De är glada tillsammans i sina blå mantlar och hattar. De var smarta, snygga och rika och hade framtiden framför sig. Men det blev inte som de tänkt sig. Man skulle kunna se Julian som en metafor för västvärlden. Den hade goda förutsättningar, men sjunk ner i godhetsknarkande. Om man själv inte vill leva, så tar man inte emot hjälp och lyssnar inte till råd.

Blade Runner

I den dystopiska science fiction-filmen Blade Runner från 1982 skildras Los Angeles som en mörk och hemsk metropol. Det är också en mångkulturell stad med stora asiatiska inslag. Så kommer det nog inte att se ut i verkligheten. Visst kommer Los Angeles att vara mångkulturellt, men det är snarare latinamerikansk och inte kinesisk eller japansk kultur som kommer att dominera. I Blade Runner har de som kan flytt från jorden till kolonier i rymden. I verklighetens USA flyttar medel- och överklassen från Kalifornien till andra stater. Miljoner har flyttat de senaste trettio åren och blivit ersatta av invandrare från Latinamerika.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)