IDÉ OCH KULTUR Vår tids mest heliga trossats är kanske den att alla människor är så lika. Men är vi verkligen så lika? Är det rimligt att ha samma förväntningar på alla människor oberoende av varifrån de kommer? Varför ser länder och kulturer så olika ut om vi alla är så lika? Det är lätt att skylla allt på arv och miljö, men arv och miljö skapas väl också av människor? Ett fenomen som ”de låga förväntningarnas rasism” kan vara en väg in mot en mer autentisk förståelse av ett tabubelagt ämne.

Häromdagen tog Patrik Engellau oförväget upp ett av vårt tids mest tabubelagda ämnen: människors olikhet. Och det handlade inte om variationer på individnivå utan om de skillnader som kan skönjas på kollektiv nivå. Och det måste vi väl få göra? För hur kommer det sig att samhällen i olika länder och kulturer ser så olika ut om vi alla är så förbaskat lika?

Här gäller det att kunna hantera ett minimum av sofistikerat tänkande. Vi måste orka hålla i huvudet att det kan finnas likheter och olikheter mellan människor på en och samma gång. Det är sant att vi alla är lika, men det är också sant att vi alla är olika. Vi måste dessutom kunna förstå att existensen av individuella variationer inte utesluter att det samtidigt kan finnas generella tendenser. Vi är individer men vi ingår också i kollektiv och mellan olika kollektiv kan mätbara skillnader finnas.

Om vi säger att ”svenskar är mer naiva och dumsnälla än danskar” betyder det inte att varje given svensk är mer dumsnäll än varje given dansk. Det betyder heller inte att jag i förväg kan döma ut varje svensk som naiv och dumsnäll. Däremot betyder det att det troligtvis finns fler naiva och dumsnälla individer i en population på 5000 svenskar än vad det finns naiva och dumsnälla individer i en population på 5000 danskar. (Jag har inte undersökt just denna fråga. Det är ett hypotetiskt exempel.)

En stark moralisk dimension ligger i vägen för en tydlig förståelse av den här problematiken. Att i förväg döma individer – och speciellt döma ut dem som mindre dugliga – med anledning av deras kollektiva tillhörighet (religion, etnicitet, socialt ursprung, kön osv) uppfattar vi som fördomsfullt. Man dömer i förväg. Bättre då att ge alla individer en chans att visa vad de går för. Inga förutfattade meningar alltså, inga fördomar.

Och vem sympatiserar inte med det? Visst ligger det något ädelt i att ge alla människor samma chans. Det känns gott i hjärtat att inte döma ut sin nästa på förhand. Men som ofta är fallet finns det två sidor av saken. För även om vi inte vill döma ut människor på förhand och även om det ofta finns god anledning att inte göra det är det icke desto mindre ett faktum att det finns vissa skillnader mellan människor också på kollektiv nivå och att det antagligen är en ganska korkad (dumsnäll?) strategi att ignorera dem totalt.

Jag vet att det finns en mängd problem här som rör arv och miljö och individualism och ansvar och allt det här som vi idag diskuterar till leda. Även jag tycker att det är sympatiskt att vilja tona ned skillnader mellan människor eftersom de riskerar att förstoras och faktiskt leda fel. Ändå tror jag att vi i realiteten ser dessa skillnader mycket mer än vi förstår och att detta bland annat framgår av det talande fenomen som kallas ”de låga förväntningarnas rasism”.

De låga förväntningarnas rasism är den paradoxala rasism som består i att inte tillskriva vissa grupper av människor samma förmåga att leva upp till vissa krav. En mer traditionell rasism – om uttrycket tillåts – hade bestått i att ställa högre krav bara för att djävlas eller kanske i att förneka vissa grupper av människor de rättigheter som andra åtnjuter. Med de låga förväntningarnas rasism har alla i princip samma rättigheter men inte samma skyldigheter. Alla har nämligen inte samma förmåga, tänker man, att leva upp till samma skyldigheter.

Exemplen är hur många som helst. Jag tänkte ta två generella fenomen som avslöjar hur de låga förväntningarnas rasism genomsyrar vårt förhållande till invandrare i dess helhet.

Svenskars avoghet mot den omfattande invandringen har länge beskrivits av många som en samhällsfarlig och nazistiskt anstruken rasism. Det är därför som många debattörer aldrig vågat diskutera invandringen utan istället fokuserat på den misslyckade integrationen. Har man talat om rasism i Sverige har man talat om svenskars rasism mot invandrare. Men hur har vi det med olika invandrargruppers avoghet mot varandra? Är det rasism? Och är den rasismen i så fall lika farlig? På senare tid har det faktiskt börjat uppmärksammas att det finns kraftiga motsättningar mellan olika invandrargrupper, men detta framställs sällan som särskilt farlig för någon annan än för dem själva. Det är inte så att den liberala demokratin hotas av att shiamuslimer håller ihop mot sunnimuslimer. Det är snarare som att det inte spelar någon roll hur invandrarna tänker kring det här med tolerans och öppenhet eftersom de mest är som primitiva och känslostyrda barn i alla fall. Och vi får ju förstå att de kommer från samhällen med starka sociala motsättningar och att det inte är så lätt att bara glömma bort sin identitet och plötsligt bli sådär modern och tolerant. Jaha? Men det gäller invandrarna alltså? Inte svenskarna?

Ett annat generellt exempel på de låga förväntningarnas rasism är svenskarnas skyldighet att ta hand om invandrarnas problem. För det är ju VI som misslyckas med integrationen, det är VI som ger invandrarna för mycket (eller för lite) bidrag, det är VI som inte skyddar de unga invandrarflickorna från hedersvåldet, det är VI som inte satsar tillräckliga resurser på skola och rättsväsende, och det är VI som passiviserar invandrarna med de låga förväntningarnas rasism. Ja till och med idén om de låga förväntningarnas rasism är ett uttryck för de låga förväntningarnas rasism eftersom man även där gör invandrarna till offer för oss och inte för sig själva. Naturligtvis spelar det roll hur vi bedriver vår integrationspolitik, men det är symptomatiskt att nästan alltid är på oss och inte på invandrarna att lösa de problem som invandringen fört med sig.

Och varför lägger vi allt ansvar på oss själva? För att vårt förhållande till invandrarna styrs av den outtalade (förbjudna!) tanken att vi äger förmågan att ta ett ansvar som invandrarna inte kan. Svårare än så är det kanske inte. Det svenska samhället ser invandrarna som mer primitiva barn som behöver hanteras. De ska integreras i samhället ungefär som barn ska integreras i vuxenlivet. Och denna dubbelhet förklarar mycket av de moraliska veton som har uttalats mot att problematisera invandringen från Afrika och Mellanöstern. För vad skulle problemet vara med att kritiserat invandrare och invandring om det inte vore för det att människor på olika sätt uppfattar invandrarna som underlägsna? Vem skulle uppröras moraliskt om vi gjorde motstånd mot en omfattande amerikansk eller brittisk invandring till Sverige? Ingen antagligen. Vem bryr sig om dem? De klarar sig själva. Och vem upprörs moraliskt när regimer i Mellanöstern inte tar emot flyktingar från sina egna grannländer? Ingen. För ingen förväntar sig att de ska göra det. Vi har inte samma förväntningar på dem. Och det är det vi inte klarar av att erkänna.

Som Patrik Engellau skrev: Det här ämnet är verkligen oplöjd mark.