OPINION När Joakim Lamotte åkte till Trollhättan för att göra reportage om kravallerna i Kronogården, fick han mycket beröm i alternativa media. Och han väckte med rätta beundran när han vägrade backa, trots att han omringades av ett 50-tal maskerade män som hånade honom, riktade slag mot honom och slutligen tog hans kamera. Äntligen en journalist som vågar sig ut i verkligheten! Äntligen någon som visar lite ”balls”!   

Många hade också synpunkter på att han inte skyddades bättre av polisen och det kan man väl hålla med om. Men varför skyddades han inte bättre av svenskarna? Eller representanter för den skötsamma allmänheten, hur den nu ska definieras? Om vi nu bryr oss så mycket om Lamotte, varför lämnar vi honom ensam med ett femtital maskerade huliganer som tydligt visar att de vill skada honom?  

Vad jag kunde se fanns bara två svenska damer på plats (heder åt dessa damer) som kommit för att diskutera det reportaget var tänkt att handla om. Om det istället kommit tvåhundra vanliga Trollhättanbor hade stämningen nog blivit en annan. Hade torget fyllts av tusen laglydiga medborgare är jag rätt övertygad om att de kriminella gängen legat lågt, polis och vaktbolag hade kunnat agera med större självförtroende. Lamotte hade löpt mindre risk att drabbas av dödshot. 

Det finns nog ingen svensk journalist som mottagit fler och grövre hot än just Lamotte och hoten har inte bara gällt honom själv utan också hans familj. Det finns två anledningar till det: 

För det första är han provocerande, för alla som har ett PK-anstruket medvetande. Han tycks inte acceptera regeln att ”vita män inte får vara arga” utan skäller obehindrat ut makthavare som han tycker betett sig svinaktigt. Han har också för vana att ge alla som hotar honom de svar de förtjänar. Därför hör man ibland åsikten att ”han får skylla sig själv” – vilket antyder att man bara kan påräkna lagens skydd om man stryker makten medhårs och kryper för kriminella. 

Skäl nummer två känns mer obehagligt att tänka på, och illustrerades på ett smärtsamt sätt i Trollhättan. Buset vet att när det verkligen gäller finns ingen som vågar skydda honom. Han har blivit ”fredlös” med allt vad det innebär. Polis var på plats, men lät dem i stort sett hållas med sina trakasserier och de kunde lugnt stjäla hans kamera utan att bli arresterade. Inga av de hot som riktats mot honom genom åren har utretts, inte ens när de dokumenterats och gärningsmannens identitet varit känd. 

Polisens agerande kanske kan ursäktas med att man handlar på order uppifrån, från en dysfunktionell och möjligtvis illvillig polisledning (Lennart Matikainen utreder saken här). Men vad ska man säga om allmänheten? Upp emot en miljon svenskar tog del av livesändningen, men bara två (2) damer dök upp på plats. Kanske är det inte helt tryggt att röra sig i Kronogården på kvällen men att utöva civilkurage har aldrig varit tryggt, då hade det inte kallats kurage. Det har diskuterats på nätet om man borde förse Lamotte med livvakter och det kanske blir nödvändigt i framtiden, men framför allt måste man visa att han inte står ensam. 

Vi har vant oss vid att alltid kunna använda internet, inte bara för att dejta och betala räkningar utan också för att utöva civilkurage, ta politisk ställning, visa empati etc. När Lamotte gör något bra swischar vi honom en hundring och hoppas att han ska fortsätta göra bra saker.  

Det är en ytterst frestande tanke, att det går att lösa alla samhällsproblem genom att byta ett antal korrupta politiker och vid behov öppna plånboken. Vi glömmer att de goda krafterna också måste återerövra det fysiska rummet, genom att vara där, riskera att bli igenkänd och riskera att hamna i konflikt. Ju färre som antar den utmaningen desto farligare blir det.