KULTUR Roy Andersson hade oturen att inleda sin karriär med ett mästerverk. ”En kärlekshistoria” från 1970 var inte första gången någon försökt skildra hånglande ungdomar i mopedåldern, men Roy Andersson gjorde det med en autenticitet och närvaro som få andra lyckats med. Enligt egen utsago inspirerad av italienska neorealister, med kultfilmen Cykeltjuven som ledstjärna. Jag var 13 år när filmen hade premiär i min hemstad och minns varenda scen. För en gångs skull var kritikerkåren och biopubliken enig. Den där Andersson var ett geni.

Förväntningarna var höga när han släppte sin andra film. Gilliap från 1975, ett dystopiskt drama i mellansvensk stadshotellsmiljö med en svårmodig Tommy Berggren i huvudrollen. Jag ska inte säga att filmen var dålig, men den värme och lekfullhet som lyst igenom i debutfilmen var omsorgsfullt bortskalad. Kritikerna avskydde den och publiken lade knappt märke till den. Självaste Ingmar Bergman rekommenderade Roy Andersson att sluta göra film.

Efter ett sådant bakslag är det förstås svårt att komma tillbaka. Roy Andersson tog sin tillflykt till reklambranschen och blev efter några år på nytt geniförklarad. Denna gång som skapare av reklamfilm, av ett slag som gick långt utöver det man kunde åstadkomma på gängse reklambyråer. Många tyckte han slösade med sin talang, medan andra menade att han gjorde det enda rätta. Med intäkterna från reklambranschen kunde han ge fingret åt kulturetablissemanget och bygga upp en egen inspelningsstudio i de fina kvarteren på Östermalm.

Hans egensinne skulle dock komma att stå skattebetalarna dyrt. När Socialstyrelsen bad honom göra en informationsfilm om HIV lade han ett oändligt antal timmar på att producera ”Någonting har hänt”, där han lanserar den östtyska teorin att HIV uppfunnits av amerikanska militären och i makabra filmsekvenser drar han paralleller till nazisternas medicinska experiment på judar. Efter en del rättsliga turer betalade Socialstyrelsen notan och drog sig ur projektet.

Ungefär lika illa gick det när Stockholms landsting bad honom popularisera vårdutbildningen, vilket resulterade i den pretentiösa satsningen ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”. Få av uppdragsgivarna förstod vad det hela handlade om och samarbetet avbröts efter halva tiden. Titeln användes i alla fall av Galenskaparna After Shave för en revy, så helt förgäves var det väl inte.

Under 90-talet var det åter dags för Roy Andersson att bli geniförklarad, nu för tredje gången. Göteborgs Filmfestival lät honom inleda filmstafetten ”90 minuter 90-tal” med kortfilmen ”Härlig är jorden”. Filmen utnyttjade samma bildspråk som finslipats under åren i reklambranschen, nu överfört till kulturscenen. Kritiken var lyrisk och succén följdes av en trilogi som hyllades på filmfestivaler världen över. ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron”. 

Nazisternas brott mot mänskligheten är ett tema som ofta återkommer. Exempelvis i inledningen till Härlig är jorden, där en grupp nakna män, kvinnor och barn stuvas in i en skåpbil för att sedan köras runt på en grusplan tills de gasats ihjäl av kolmonoxid. Roy Andersson förklarar scenen med att Förintelsen är hans ”Moses i vassen” – det vill säga den punkt där allt började. Vad jag vet har Roy Andersson ingen större anknytning till Förintelsen än att han föddes 1943, och med all respekt för Förintelsens offer kan jag inte låta bli att uppfatta hans hållning som lite ”poserande”. Ungefär som när Greta Thunberg med rynkad panna gör sig till tolk för världens lidande. De som verkligen upplevt Förintelsen, själva eller i familjen, och lyckats uttrycka det i film eller litteratur har ofta visat en mindre cynisk inställning till västvärlden. Varken Primo Levi eller Roberto Benigno tror jag skulle beskriva tyskarnas folkmord som ”Moses i vassen”. 

Idag är Roy Andersson en kulturinstitution som är svår att ifrågasätta, utan att avkrävas en förklaring. Egentligen tycker jag han slutade göra film runt 1975 och sedan dess ägnat sig åt en typ av installationskonst – förvisso dokumenterad med filmkamera men likväl installationskonst. Att se hans filmsekvenser är lite som att kliva in på ett galleri och röra sig bland minutiöst utmejslade miljöer, där skådespelarna är en del av inredningen och replikerna en del av konstverket. Det är estetiskt, suggestivt och symbolmättat, men vad betyder det? Betyder det något alls? Budskapet är precis så dunkelt att det i betraktarens öga kan verka djupsinnigt, men lika gärna passera som yta. Replikerna framförs entonigt, som vore de materialiserade tankar eller monologer riktade direkt till universum. Jag får associationer till 70-talsfilmen Hjärta av Glas, där regissören Verner Hertzog sägs ha drogat sina  skådespelare för att uppnå det rätta autistiska tonfallet.

När Roy Andersson bestämde sig för att släppa det som skulle bli hans ”grand finale”, hyste jag vissa förhoppningar att han skulle återgå till ”rötterna”. Kanske än en gång ge sig på vågspelet att berätta en realistisk story, en ”Cykeltjuven” för 2000-talet. Ungefär som när Ingmar Bergman lämnade analyssoffan och tog ett storslaget farväl av den breda publiken med släkteposet Fanny och Alexander. Men mina förhoppningar kom på skam. ”Om det oändliga” blev precis såsom titeln antyder: ännu en Roy Andersson–film.