OPINION I London har de hindrat hederliga arbetare från att ta sig till jobbet, stört jobbet vid fisk- och köttmarknader och på alla sätt försökt stigmatisera människor som behöver jobba för att försörja sig. Nu delar de kristna organisationerna i Sverige ut Martin Luther King-priset till den svenska grenen av den antidemokratiska och folkfientliga rörelsen Extinction Rebellion, XR.

Bakom Martin Luther King-priset står Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges kristna råd, där bland annat Svenska kyrkan och Katolska kyrkan ingår. I sin presentation förklarar de att priskommittén består av ”namnkunniga personer med goda kontakter i kyrka, näringsliv och samhället i övrigt”, och genom åren har bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) varit inblandade i juryarbetet.

Först ut i skaran av pristagare var Michael Wiehe, som fick ta emot priset 2005. 2009 belönade man den socialdemokratiska politikern Mariam Osman Sherifay, känd för att bland annat ha tagit kampen mot islamofobi och även ha inlett en intensiv dialog med Hamas.

2016 gick priset till Malena Ernman, som från sin upphöjdhet ropade ”refugees welcome” och deltog i att svartmåla och smutskasta den allmänhet som manade till ansvar och försiktighet. Två år senare valde man att hylla Fatemeh Khavari, som gick i bräschen för de ensamkommande afghanernas sittstrejk och som banade väg för den gymnasielag som kostar skattebetalarna många miljarder och som blivit ett totalfiasko.

Mönstret är tydligt. Det är aktivismen i sig som är det viktigaste – inte sakfrågan. Det ska också vara en pristagare som ger eko på de stora medieplattformarna, och som har rätt ”värdegrund”.

Årets val av pristagare visar med all önskvärd tydlighet vilken arrogant inställning Sveriges kristna organisationer har gentemot den vanliga människan i samhället. XR är en organisation som till stor del består av välbärgade människor som är så pass ekonomiskt oberoende, eller har så flexibla och välbetalda arbeten, att de inte behöver bekymra sig om sådana petitesser som att gå till jobbet varje dag för att kunna försörja sig och sina familjer. I månader har de hindrat vanliga människor från att ta sig till och från jobbet – trots att dessa dessutom åker kollektivt. De har stört och saboterat arbetet på arbetsplatser som hanterar animaliska livsmedel, och försökt stigmatisera arbetarna och skambelägga dem. De väljer alltså att rikta sina klimatprotester mot de människor som inte är fullt lika lyckligt lottade som de själva. Och Sveriges kristna organisationer, som ska vara så förbannat goda och humana, belönar det utan att blinka.

Av det kan man dra slutsatsen att vanliga människors strävan inte betyder särskilt mycket för kyrkoledarna och ledarna för landets kristna organisationer. Men så har det förstås alltid varit, om man ska vara ärlig. Forna tiders präster och biskopar slickade uppåt och sparkade nedåt och krävde inte bara att den lilla människan skulle slita hund för ingenting, utan också att hon skulle böja huvudet för överheten. Som vapen hade de sin bibel och sina hotelser om helveteselden.

Dagens kyrkoledare gör precis likadant. Och även om de inte har samma möjligheter att förtrycka ett mer upplyst lekfolk med bibliska argument längre är de inte ett dugg mer måna om den lilla människan. De ler fromt åt de privilegierade, samtidigt som de från sin piedestal uppmanar vanligt folk att dra åt klimatsvångremmen, och de slår sig gärna ner i en TV-soffa för att diskutera sin egen innerliga godhet och tolerans.