OPINION Nyligen sköts två personer ihjäl på en restaurang i centrala Norrköping. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist fick stort utrymme i teveprogrammet Aktuellt att framföra sina synpunkter på händelsen. Vad just Stjernkvist säger är viktigt eftersom han, vad jag begripit, tillhör de bästa hjärnorna, de mest sansade förnuften med den största erfarenheten som svensk socialdemokrati kan uppvisa. Svensk socialdemokrati blir inte bättre än Stjernkvist (vid sidan av andra framstående partimedlemmar som Widar Andersson). 

Stjernkvists första reaktion var en sorgsen suck på temat att det vettlösa våldet på några sekunder att raserat allt det trygghetsskapande arbete som människor i Norrköping hade ägnat sig åt under lång tid. Det var begripligt och sympatiskt. Man kan förstå om kommunens högste ledare, som antagligen engagerat sig på allvar för norrköpingsborna, tog saken personligt. Det kändes äkta även för en cynisk person som jag (eller också är Stjernkvist en mycket skicklig skådespelare; för övrigt ingen föraktlig egenskap hos en politiker).

Sedan försökte reportern snärja Stjernkvist. ”Hade inte du sett den här utvecklingen komma?” frågade hon med en blinkning till statsminister Löfvens famösa och allmänt avhånade yttrande att han inte ”sett brottsligheten komma” med anledning av några gängmord bara någon vecka tidigare. Det var listigt och försåtligt frågat ty om Stjernkvist hade sagt att han visst sett brottsligheten komma så hade han satt sin partiledare, som alltså inte sett det uppenbara närma sig, på pottkanten och om Stjernkvist sagt att han tidigare inte upptäckt något så skulle han framstå som lika vilsen som statsministern.

Men Stjernkvist slingrade sig skickligt ur fällan genom att hävda att han visst sett brottsligheten i antågande men att han inte kunnat förutsäga att den skulle visa sig så brutal. Tittarna förstod att Stjernkvist ogillar brutalitet vilket säkert väckte deras välvilja gentemot kommunledaren. Men det slog mig efteråt att denna flykt från reporterns bakhåll egentligen bara var ett demagogiskt trick. Vad ska han säga nästa gång? Jo, jag visste att brottsligheten växer och att den är brutal men inte hade jag anat att de tänkte skjuta varandra i huvudet!

Sedan frågade reportern om Stjernkvist hade några idéer om praktiska åtgärder mot gängbrottsligheten från myndigheternas sida. Han svarade med lite salvelsefullt att vi nu måste sätta all vår tillit till polisen och ge dem allt vårt stöd.

Återigen: det lät bra men det betyder ingenting. Är det någon som någonsin varit avogt inställd till tanken att vi ska ge polisen vårt stöd?

Vad skulle det betyda att ge polisen vårt fulla stöd? Betyder det att vi applåderar polisens försök att göra sig till vänner med gangstren genom att bjuda på korvgrillning? Betyder det att vi vill att polisen ska skjuta ihjäl varenda femtonåring som försöker djävlas med ordningsmakten eller kanske bara tänkt råna en pensionär? I Rio de Janeiro har polisen ett brett stöd från både politiker och allmänhet. På sex månader har 881 gängbrottslingar skjutits ihjäl av polisen (befolkningsunderlaget är jämförbart med Sveriges).

Jag säger inte detta för att kritisera polisen eller politikerna i Rio de Janeiro. De har under många år inte heller sett utvecklingen komma och sedan hamnat i en förskräcklig situation till synes utan lösningar och utvägar. Det bådar inte gott för Sverige när en politisk ledare som Stjernkvist bara kommer med tomma fraser när han har chansen att tala rakt till svenska folket på bästa sändningstid i nationens kanske känsligaste ärende.

Vad skulle han ha sagt? Till att börja med precis motsatsen till vad hans partiledare Löfven faktiskt hade sagt. Stjernkvist borde ha erkänt det som alla utom Löfven vet, nämligen att den allt grövre brottsligheten hänger ihop med migrationen. Han borde också ha dragit slutsatsen att invandringen nu bör tvärstoppas för att Sverige ska få andrum att tänka nytt.

Inte ens när socialdemokratin är som bäst och representeras av sådana som Lars Stjernkvist kan den komma med annat än floskler avseende lösningen på de problem som bekymrar medborgarna mest. Därmed är inte sagt att något annat parti skulle ha några stabilare och mer trovärdiga förslag. Men det är återigen ett tecken på att socialdemokratin, den rörelse som så länge har varit sinnebilden för trygghet och starkt, pålitligt politiskt ledarskap numera är helt slut.