Igår uppmärksammade många att en SVT-journalist skrev att Greta Thunbergs budskap blir alltmer ”vänsterpopulistiskt”. Men man behöver inte gå till klimatalarmismen och dess ofta vänsterideologiska agenda för att tala om en vänsterpopulism. I flera år har vi levt med en svensk vänsterpopulism som levererat nästan infantilt förenklade budskap om politikens möjligheter och som fått näring av att stigmatisera en tydligt utpekad fiende. Vänstern illustrerar perfekt sin egen tes om den demagogiska populismen.

Vänsterns analyser av hur makt fungerar kan numera appliceras på dem själva. Makt är makt och fungerar nog alltid på ungefär samma sätt. Patrik Engellau inspireras av Marx när han visar att vi har ett välfärdsindustriellt komplex som profiterar på de värdeproducerande företagarna och arbetarna. Och vi kan alla inspireras av vänsterns tjatande om populism för att visa att de vänsterpolitiker som högljutt varnar sina väljare för högerpopulism själva är precis hur populistiska som helst.

Teorin om populismen bygger på tanken att det finns en obildad massa, ett folk (populus), som låter sig förledas av enkla budskap om vi och dom, gott och ont, sant och falskt. Populisterna utnyttjar människors rädsla för allt som är annorlunda och de gör det genom att peka ut vad de ska vara rädda för. Det är invandrarna som är problemet, hbtq-aktivisterna, muslimerna eller helt enkelt bara ”politikerna”.

Så ungefär ser den gängse bilden av populismen ut, det vill säga den bild som vänstern ger oss. Och ibland äger den kritik mot en högljudd höger som bilden inbegriper säkerligen en viss riktighet. Varför skulle den inte göra det? Allt beror här på vilka ”populister” vi pratar om. Men är det inte intressant att beskrivningen också passar in på vänstern själv? Har inte vår svenska samtida vänster en hel del synder att sona när det gäller förenklade budskap och syndabockstänkande? Och är det inte en alldeles särskilt lömsk form av populism att avfärda sina politiska motståndare som populister?

Ta det här med enkla lösningar till exempel. Det finns många sätt på vilka politiker kan göra det enkelt för sig. Ett sätt som länge varit gångbart i Sverige har varit att vägra diskutera principer. De stackare som försökt problematisera – eller kanske ”relativisera” (hjälp! farligt!) – vackra ideal som ”öppenhet”, ”jämlikhet” och ”allas lika värde” har närmast beskrivits som moraliska monster. För hur kan man som anständig människa ifrågasätta grunderna för det demokratiska samhället? Hur kan man kompromissa med människovärdet? Här gäller det att hålla fast vi de självklara sanningarna. Inga kompromisser med principerna! Inga hänsyn till ekonomiska realiteter! Inga konsekvensanalyser inför framtiden! Värdegrunden är vår Bibel och den ska vi hålla oss till. Enkelt och bra. Framåt!

Men vänsterns populistiska tendenser framträder också i det högljudda och aggressiva utpekandet av fienden. När svenska etablissemangspolitiker försökt avskräcka sina väljare från att rösta på sverigedemokraterna har det sällan handlat om vad som rent konkret skulle bli de politiska konsekvenserna av att SD fick inflytande. Istället har det handlat om renhet, värden, människovärde och anständighet. SD har helt enkelt behandlats som lort, som paria, som något som inte får vidröras, som ska hållas utanför gemenskapen. SD har stått på ”fel sida av historien”. Det har varit ett parti som ”inte är som andra”. När kristdemokrater och nu senast moderater till slut börjat samtala med SD har det dragits igång en skambeläggningskampanj av aldrig tidigare skådat slag i svensk nutidshistoria. Genom att tala med Jimmie Åkesson har Ulf Kristersson svikit offren från de nazistiska koncentrationslägren. Denna kampanj blev möjlig av den anledningen att även moderaterna tidigare ägnat sig åt samma skambeläggning. Kristersson hade nämligen lovat en förintelseöverlevare att aldrig tala med Åkesson. Men nu har moderaterna tänkt om och då är inte socialdemokraterna sena att utnyttja situationen: moderaterna sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.

Många undrar nu storögt om socialdemokraterna verkligen menar vad de säger. Tror de på allvar att det är fascism och nazism som väntar runt hörnet om även Sverige – precis som man gjort i våra nordiska grannländer – ger politiskt inflytande åt ett invandringskritiskt parti? Om de inte tror det har vi att göra med ett solklart fall av cynisk populism av värsta slag. Socialdemokraterna skulle alltså göra sina egna landsmän till nazistmedlöpare bara för att vinna politiska poänger. Socialdemokraternas stadiga tillbakagång i opinionsmätningar antyder att strategin inte fungerar. Men alla de trogna vänstersympatisörer som applåderar utfallen mot SD och moderaterna borde verkligen fundera på vilka det är som går i populismens fälla.

Nu tror jag faktiskt inte att alla socialdemokrater, eller miljöpartister och centerpartister, är medvetna cyniker. Många av dem tror på vad de säger. Och det finns många människor i Sverige som på riktigt tror att den nya konservatismen hotar vår demokrati. Detta blev bland annat tydligt när etablerade akademiker vid Göteborgs universitet skrev under ett upprop mot att SD:s partisekreterare Richard Jomshof skulle få hålla en föreläsning vid universitetet om politisk strategi. De professorer som skrev på har inga politiska mandat att förlora. De behöver inte manipulera några väljare. De har kanske sin position i den akademiska debatten att förlora, men jag tror ändå att de är uppriktigt rädda för SD:s ”människosyn” och ”råa högerpopulism”.

Min poäng är att aningslös hysteri kan göra lika stor skada som medveten cynism. Galenskap blir inte farligare för att människor tror på den. Tvärtom. Och jag tror också att många framträdande socialdemokrater och liberaler verkligen ser SD och den nya konservatismen som ett utslag av fascism och nazism, eller åtminstone av farlig ”populism”.

Det positiva just nu är att många ändå har reagerat i media på det orimliga i att använda offren för nazismen som slagträ i svensk politisk debatt. Det finns inga proportioner i argumenten och det finns gränser för hur rå populismen kan bli. Och vare sig det handlar om cynism eller hysteri är det ovärdigt och obehagligt.

Hur var det han sa nu igen, Jesus, om grandet och bjälken?