Har du tänkt på att när den offentliga sektorn ska skäras ned på grund av brist på budgetmedel så är det aldrig de högre nivåerna som drabbas? Det är alltid personalen längst ned i frontlinjen mot medborgarna som får ta smällen. Om exempelvis skolan har problem tänker man aldrig på att lägga ned de centrala skolmyndigheterna – Skolverket och Skolinspektionen – trots att de både kostar själva och åsamkar hela skolväsendet avsevärda och onödiga kostnader. Tänk bara på Skolinspektionens Barn- och elevombud som skrämmer lärare att inte disciplinera elever av rädsla för att bli anmäld till myndigheten. Vad kostar inte det? 

Ta en titt på följande skiss som illustrerar den offentliga sektorns grundstruktur: 

Längst ned finns folkhavet som jag ritat vågigt så att du ska fatta att det är ett hav. Folket betalar skatt till politiker som delar ut anslag till diverse förvaltningar, till exempel Västra Götalandsregionen eller skolförvaltningen i Håby kommun.  

Varje apparat får ett anslag eller en budget. Apparaten – ett sjukhus eller en skola eller Tullverket – gör om pengarna till tjänster som folket förhoppningsvis uppskattar. Apparaten är systemets maskin. Det är där det sker saker. Det kallas för tjänsteproduktion. Om man ska begripa vad som händer måste man skärskåda apparaten. Så här ser den ut: 

Det är samma bild som den förra med skillnaden att apparaten är indelad i fem nivåer. Anslagen från politikerna rinner ned uppifrån. Först hamnar de på nivå nummer 1. Tjänstemännen på den nivån räknar pengarna och drar bort vad de själva behöver och skickar resten till nivå nummer 2. Så fortsätter det att rinna pengar nedåt i apparaten. Goda år räcker anslagen även till löner för dem som jobbar längst ned i direkt kontakt med skattebetalarna och det övriga folket.  

Men alla år är inte goda år. Nyligen skrev Stefan Klåvus på dessa sidor att Stockholms läns landsting nästa år, på grund av att staten ändrat i det kommunala utjämningssystemet, måste betala 830 miljoner kronor mer än i år till de andra landstingen i landet. Landstingspolitikerna har alltså, allt annat lika, 830 miljoner mindre att dela ut till sina apparater. Vad händer då? I skissen nedan är penningbortfallet markerat i mörkbrunt: 

Tjänstemännen på nivå nummer ett, som först får apparatens pengar, säger ”hoppsan, det var mindre än förra året, men det räcker till oss”. Så tar de vad de behöver och skickar resten nedåt. På nivå nummer 2 blir reaktionen densamma och likaså på trean och fyran. Hela anpassningen måste därför göras bland de direkta producenterna på den lägsta nivån. Det är därför man avskedar just läkare och sköterskor på Nya Karolinska och Danderyds sjukhus när Stockholms landstingspolitiker får mindre pengar att spendera. 

Motsvarande mekanism är, enligt min erfarenhet, vid handen överallt i den offentliga sektorn och för övrigt även i en del illa skötta privata stora företag och organisationer.