Fram till för kanske ett år sedan vara den officiella svenska attityden till invandringen urskuldande och konstruktiv. Åtminstone sedan migrantvågen 2015 erkändes det öppet av beslutsfattare och andra viktiga personer att migrationen medförde problem till vilka man alltså förhöll sig på två sätt.  

För det första försökte man hitta förmildrande omständigheter som skulle få problemen att framstå som mindre problematiska. Ett typexempel är justitieminister Morgan Johanssons återkommande uttalanden om att det inte är något särskilt med migranters brottslighet eftersom svenskar varit lika kriminella om även de bott i Rinkeby och Vivalla.  

För det andra var man konstruktiv i bemärkelsen ivrigt sysselsatt med att hitta lösningar. Exempelvis är listan över sysselsättningsbefrämjande åtgärder lång som en arm: Arbetsplatspraktik, Anställningsstöd, Jobbcoachning, Instegsjobb, Nystartsjobb, Sänkt arbetsgivaravgift för nyanlända, Nystartskontor, Etableringssamtal, Etableringslots, Etableringsplan, Traineejobb, Snabbspår, Instegsjobb, Särskilt anställningsstöd, Förstärkt särskilt anställningsstöd, Introduktionsjobb och så vidare. Motsvarande listor skulle kunna göras för andra slags dilemman än arbetslösheten, till exempel projekten Sluta skjut och Operation Rimfrost och säkert fler därtill avseende kriminaliteten.  

Nu känns det som om luften håller på att gå ur ballongen. Det är inte så att ursäkterna och de påhittiga förslagen om nya slags åtgärder tagit slut men de framstår som alltmer krystade och ihåliga eftersom inget verkar fungera. Inte ens Morgan Johansson och Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg kan längre tro på vad de säger.  

Man kan leda en minister fram till det sura äpplet men man kan inte tvinga honom att bita i det. Statsminister Stefan Löfven framhärdade nyligen i att på teve upprepa Morgan Johansson-teoremet och att framföra en del andra synpunkter – han hade inte sett gängkriminaliteten växa fram – som kanske hade fått passera för tre, fyra år sedan men nu väckte näst intill raseri i nationen. Nationen kräver att statsministern ska bita i det sura äpplet och säga hur han tycker det smakar. 

Nästa generation uppfattningar om hur invandringsproblemen ska hanteras av myndigheterna har redan börjat formuleras. Jag tror att dessa uppfattningar kommer att handla om gränsstängningar – verkliga gränsstängningar, inte sådana låtsasvarianter som regeringar orerat om i flera år; hur kommer det sig att vi aldrig får läsa några grävande reportage hur det egentligen ser ut vid Öresundsbron? – samt om utvisningar och hemsändningar med eller utan mutor.  

Men det finns en annan migrationsrelaterad företeelse som jag tror ligger bakom en avsevärd del av de svårigheter som tornar upp sig och det är riksdagens beslut enligt proposition 1975:26 om att Sverige ska vara mångkulturellt. ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”, står det. Alla kulturer ska ha lika rättigheter att utveckla sina särdrag.  

Detta är naturligtvis snurrigt. Till exempel kan svensk lagstiftning inte fredligt leva sida vid sida med sharia. Ska en person kunna välja enligt vilket rättssystem han vill bli dömd? Vi vet vilket liv det blev när muslimska nämndemän ville döma enligt muslimsk lag i svensk domstol.  

Hur kunde en enig riksdag fatta detta beslut? Jag tror att de svenska riksdagsledamöterna var oskyldigt okunniga om vad kulturskillnader kan innebära. Troligen begränsades deras erfarenheter av andra folk till att de på en charterresa till Kanarieöarna på engelska lyckats beställa en öl av en spansk kypare. De trodde nog att den kulturintegration de fattade beslut om bara skulle ge oss intressanta kryddor och exotiska frisyrer. De trodde att alla människor från främmande kulturer innerst inne var svenskar.  

Nu har svenska folket lärt sig att detta var en naiv föreställning. Varken vi eller migranterna verkar ha en så civiliserad och kosmopolitisk attityd att vi konfliktfritt kan bo i ett mångkulturellt samhälle där alla kulturer har samma status och samma rätt att leva ut sin särart. (Jag vet inte om något folk har denna gåva.) 

Om jag själv vore muslimsk invandrare i Sverige så skulle jag klia mig i huvudet över svenskarnas underliga infall och motsägelser. Först säger de, svenskarna alltså, att min somaliska kultur är lika mycket värd som deras. För att bevisa det ger de mig kulturbidrag som räcker till bra lön för mig och två kompisar för att vi ska värna om vår kultur och sjunga somaliska sånger. Men om vi köper kat för pengarna blir svenskarna arga fastän vi försöker förklara att kat för vår kultur är ungefär som brännvin för deras. Sedan får vi bidrag för tolkar och bidrag för att gå på SFI fast svenskarna borde fatta att tolkhjälpen gör att vi inte behöver gå på SFI. Försörjningsstödet gör att jag slipper arbeta och i stället kan tugga kat med kompisarna precis som jag gjorde hemma i Mogadishu. Det är bra för då känner jag att svenskarna menar allvar med mångkulturen. Men i nästa ögonblick tycker de att jag ska skriva in mig i Arbetsförmedlingen. Varför det? En kompis sa att man egentligen ska betala moms om man säljer kat. Då sa jag att jag inte är med i momsen. Jag har gått ur momsen. Vad menas med respekt för min kultur om jag inte får aga mina fruar och låta omskära min nyfödda dotter? 

Vi måste erkänna att den svenska attityden, åtminstone de svenska lagarnas attityd, gentemot invandrare är ologisk och schizofren. Vi kan inte ens förklara den för oss själva. Den är resultatet av ett antal osammanhängande influenser, till exempel en devot följsamhet inför allt som FN hittar på, en antagligen ursprunglig föreställning – grundad i det faktum att vi bara träffat svenskar – att svensken är Guds standardmänniska och att alla människor därför egentligen är svenskar, lydighet inför överheten och rättsstatens principer, allt detta sockrat med en rejäl nypa snällhet.  

Men nu är det allvar och vi har inte råd att vara förvirrade och charmigt vimsiga. Om vi ska skaffa oss en migrationspolitik som är på allvar så räcker det inte med att stänga gränserna och starta ett återvandringsprogram, vi måste dessutom bestämma hur vi ska förhålla oss till dem som rotat sig i Sverige och rimligtvis kommer att stanna. Jag tror att den svenska attityden, förkroppsligad i lagar och regler, bör vara att svensk kultur gäller. Historiska muséet visar svensk historia, inte somalisk. Idén om mångkulturen var välvillig och i många avseenden sympatisk men naiv och verklighetsfrämmande.