Vi svenskar skulle må bra av att tilltala varandra med lite mer formalitet igen. Att säga ”du” till alla och att aldrig använda tilltalsord som ”herrn” och ”frun” kan verka fint och demokratiskt, men gör faktiskt språket fattigare och minskar våra möjligheter till smidig och respektfull kommunikation. När invandrarmän tilltalar varandra med ”bror” tillför de ett element som vi tappat bort i den moderna svenskan: det respektfulla, identitetsmarkerande och jämlikhetsfrämjande titulerandet.

När jag arbetade som universitetslärare i franska frågade jag ibland studenterna om det fanns något kulturellt fenomen i Frankrike som de saknade i Sverige. Svaren handlade vanligtvis om mat- eller cafékultur, någon gång om stil och elegans. Själv hade jag ett helt annat svar: niandet och det utbredda användandet av titlar som ”herr”, ”fru” och ”fröken”.

Vi har svårt att tilltala varandra i Sverige. Hur ska vi egentligen uttrycka oss om vi vill påkalla en främmande kvinnas uppmärksamhet på att hon just tappat sin mobiltelefon på trottoaren? ”Frun!” ”Ursäkta frun!” Jag tror inte många gör det. Vi nöjer oss med ett ”ursäkta!” I Frankrike går det hur bra som helst att i en dylik situation utropa ”Monsieur!”, ”Madame!” eller ”Mademoiselle!” I engelskspråkiga länder fungerar det med ”Sir!”, ”Ma’am!” eller ”Miss!” Enstaka människor kanske använder den här typen av tilltalsord i Sverige, men det är långt ifrån naturligt för flertalet svenskar.

Och sedan har vi det här med att dua och nia. Svenskarna slutade tydligen nia varandra på 1960-talet. Niandet i Sverige är dock ett mer komplicerat ämne än vad man ofta tror. Det kunde användas i nedlåtande betydelse, i Sverige alltså, av människor som ville visa att de stod över dem som de tilltalade. Och som man hör i gamla svenska filmer från 1930- och 40-talen tilltalade man snarare fina människor med deras yrkestitlar: ”Vill advokaten komma in ett slag tack?” Ett annat sätt att undvika ”du” var att använda ”han” eller ”hon”. Min pappa berättade att han tilltalades med ”han” av sina chefer när han kom in i arbetslivet på 1950-talet.

De olika tilltalsformerna speglade till viss del rangordningen i ett klassamhälle vars avarter jag gärna slipper få tillbaka. Det är inte rangordningen jag saknar i vår moderna svenska. Däremot saknar jag möjligheten att överhuvudtaget tilltala människor vars namn jag inte känner till (”Herrn!”) och att markera respekt mot de människor jag inte känner personligen (”ni”).

I det moderna Frankrike är niandet fortfarande i fullt bruk och det är hur okomplicerat som helst. Man tilltalar alla man inte är personligt bekant med genom att säga ”ni”. Man säger absolut inte ”du” till en ny kollega på jobbet man inte har träffat förut. Det kan ibland gå fort att gå över till ”du”, men man börjar med ”ni”. Att nia någon är att visa respekt för personen i sig. Men det handlar också om att inte påtvinga någon man inte känner en familjaritet som han eller hon kanske inte är intresserad av. Man respekterar alltså den andra människans integritet och personliga sfär. Man visar respekt, men man håller också ett tillbörligt avstånd.

I England och USA fungerar inte just niandet eftersom de har samma ord för ”du” och ”ni” (de hade kunnat vara artiga med hjälp av tredje person: han, hon), men de visar respekt genom att tilltala varandra med ord som ”Sir” och ”Ma’am”. De använder dessutom ”Mr” och ”Ms” framför efternamn, vilket också är ett sätt att visa respekt som vi tappat bort i Sverige. (Jag kan inte minnas att jag någonsin kallats ”Herr Sörman” i Sverige av någon som inte gjorde det på skämt eller för att vara ironisk.) Jag älskar att bli tilltalad med ”Sir” i England eller med ”Monsieur” i Frankrike. Det betyder att den som tilltalar mig erkänner min status av vuxen och värdig man. Jag tycker också den genusrelaterade distinktionen som består i att de ser att jag är just en man och inte en kvinna. Om en fransk flygvärdinna med trevligt utseende tilltalar mig ”Monsieur” känner jag mig lite mer som en monsieur och det är en i sammanhanget ganska behaglig känsla.

Men det är viktigt att förstå att allt det här inte handlar om att särskilja identiteter eller att upprätthålla hierarkier. Visst gör man skillnad mellan män och kvinnor och mellan främlingar och bekanta. Men det finns också en betydande jämlikhetsprincip i de här systemen. Jag minns när jag för första gången som 19-åring kom till London och råkade bli påsprungen i tunnelbanan av en stressad engelsman i 50-60-årsåldern. ”Sorry Sir!” utropade han lite besvärat och hastade vidare. Jag var klädd som en ordinär svensk 19-årig språkstudent kunde vara klädd 1985, vilket var långt ifrån några kritstrecksrandiga kostymer med välputsade skor. Ändå var jag en ”sir” för denne sympatiske man som bad om ursäkt för att ha knuffat till mig. Med en modern terminologi skulle vi kunna säga att jag med ens kände mig integrerad i den engelska gemensamma manligheten och att även det – precis som flygvärdinnans ”Monsieur” – ingav en ganska behaglig känsla. Det är naturligtvis lika demokratiskt att säga ”ni” till alla människor man inte känner som att säga ”du”. Att säga ”Monsieur” och ”Sir” till alla män man inte känner är att i praktisk handling påvisa alla mäns lika värdighet (för att återigen knyta an till vår moderna terminologi).

Det är intressant att invandrarna gör motstånd mot det titellösa tilltalet. Om en invandrarman talar till en annan invandrarman (i alla fall om de är yngre) han inte känner är det ”bror!” som gäller. Talar han till en svensk som inte ser alltför distingerad ut kanske han snarare säger ”mannen!” När jag hyrde en lägenhet av en polack i Uppsala på 90-talet fick jag för första gången i mitt liv heta ”kompis!” Jag förstår invandrarna. Det är något som saknas här. Vi behöver kunna tilltala varandra. Och hittar vi tillbaka till ”herr”, ”fru” och ”fröken” (och så får det väl bli något könsneutralt också…) kommer vi kunna visa varandra och oss själva mer aktning och respekt. Det handlar om att i dagligt tal värdesätta både oss själva och dem vi talar till. Det behöver vi i Sverige.