Tänk dig att du står med ena foten på en platta och med den andra foten på en annan platta. Plattorna verkar stabila. Du kan lätt flytta din tyngdpunkt från ena sidan till den andra. Om du vill kan du balansera på den ena eller den andra foten. 

Så börjar plattorna långsamt röra sig iväg från varandra. I början kan du fortfarande balansera och välja tyngdpunkt men snart förlorar du din handlingsfrihet. När fötterna kommit för långt från varandra har du tappat kontrollen. Snart hamnar du i spagat och är i praktiken helt hjälplös. 

Så tror jag det känns för Stefan Löfven i hans egenskap av ledare för det socialdemokratiska partiet. Partiet är inte längre en stadig och stabil platta att stå på utan två av varandra delvis oberoende plattor som lätt kan dra iväg åt olika håll.  

Löfven står med vänsterfoten på den PK-istiska plattan tillsammans med välfärdssystemets funktionärer och klienter. Där finns också de flesta konstnärerna, genusvetarna och universitetslärarna, framför allt inom humaniora. Hit hör också metoo-rörelsen och aktivisterna i Refugees Welcome och nätverket #vistårinteut och mottagarna av bidrag från myndigheter som Allmänna Arvsfonden och MUCF. Ett gemensamt drag hos alla dessa är att de är försörjda med skattemedel.  

Högerfoten står bland gammaldags gråsossar och LO-folk som i allt större skaror hotar att rösta på sverigedemokraterna i stället för socialdemokraterna.  

Socialdemokraternas problem, tror jag, är att det inte finns någon tillräckligt stor gemensam nämnare för dessa två grupper för att partiet ska kunna formulera någon trovärdig politik. Den mest uppenbara konflikten mellan de två falangerna gäller invandringspolitiken. Gråsossarna, exempelvis inom Industrifacket Metall, som för det mesta är privatanställda nettoskattebetalare, anser att invandringen bör begränsas och att staten måste strama åt den mångmiljardrullning som migrationen orsakar. För PK-aktivisterna är det tvärtom. Invandringen är måttet på deras självupplevda människovärde och kringaktiviteterna runt invandringen ofta deras uppehälle.  

Om man studerar antalet årligen beviljade uppehållstillstånd så får man ett mått på hur plattorna avlägsnar sig från varandra, troligen till Stefan Löfvens fasa. För tio år sedan utdelades ungefär 100 000 tillstånd. Siffran för innevarande år kan uppskattas till 120 000 stycken, bara tjugo procent under toppåret 2016. Allt prat om stängda gränser och Europas lägsta nivåer är i verkligheten helt tomt. Sverige ligger helt öppet och nu måste mer pengar fram för finansieringen av verksamheten.  

För Löfven och den övriga socialdemokratiska partiledningen måste situationen kännas katastrofal. Det finns ingen politik som kan ena partiet och den punkt där partiet hade kunnat välja sida mellan sina två falanger har passerats. Löfven har hjälplös hamnat i spagat. Han törs inte se verkligheten i ögonen och beskriva den eftersom varje uttalande som är annat än en floskel skulle reta någon av partiets falanger och därmed föra plattorna ytterligare isär. När han därför i Agenda säger om gängbrottsligheten att ”vi inte såg den komma” kan man visserligen anklaga honom för ansvarslöshet och handlingsförlamning men man också – bakom statsministerns tafatta ord och plågade minspel – ana förekomsten av en verklighet som han på goda grunder väljer att bortse från. För honom finns ingen annan utväg än floskler och låtsaspolitik.