Sitter här med mitt morgonkaffe och mitt adventsljus och kommer plötsligt att tänka på hur otroligt förtjust jag är i män. Nu menar jag inte alls på något vidlyftigt och promiskuöst sätt eftersom jag är alldeles nöjd med den man som varit min livskamrat de senaste trettiotvå åren. Men män i egenskap av vänner, samtalspartners, kollegor, stöttepelare – män som vet hur man försvarar och tar hand om sin familj, som har förmågan att hålla huvudet kallt när allt verkar gå åt skogen och som kan lägga sina egna känslor åt sidan och skapa trygghet i en otrygg värld.

Sådana män som min morfar, min farfar och min far. Sådana män som jag är lyckligt lottad att ha i mitt liv även idag.

”Och kvinnorna då?” hör jag någon fråga med provocerat tonfall. Jodå. Tackar som frågar, kvinnor är precis lika viktiga som män. Och jag hyser precis lika stor kärlek och värme till de starka, underbara kvinnorna i mitt liv. Men varför måste det ena utesluta det andra? Och varför är det så tabu att påpeka att män och kvinnor (oftast) besitter olika egenskaper?

Hela det absurda skitsnacket om att könet är en ”social konstruktion” är en av de kanske mest destruktiva myterna som uppkommit i modern tid. Vem kom ens på något sådant? Den frågan kan man verkligen fundera över, för strävan efter att utplåna de olikheter som är ett måste för att män och kvinnor alls ska kunna komplettera varandra och fungera tillsammans är något av de sjukaste fenomenen av alla sjuka fenomen i det svenska samhället. Att dessa bisarra idéer dessutom betraktas som en vetenskap, vilken ska utgöra riktlinjer för hur barn ska fostras, är i det närmaste kriminellt.

Det hade kanske kunnat vara någorlunda uthärdligt om det åtminstone handlat om jämställdhet mellan könen. Men så är det ju inte. Visserligen finns det en hel drös gaphalsiga ”feminister” som påstår att de vill ha jämlikhet, men i själva verket går det här tramset ut på att ersätta det som antas vara en manlig norm med en kvinnlig, lite mjukare.

Så samtidigt som den nya tidens feminister påstår att könet är en konstruktion, och att män och kvinnor inte alls besitter olika egenskaper, kämpar de med näbbar och klor för att just kvinnliga egenskaper ska bli till norm. Det säger en del om det irrationella, förvirrade tänkandet hos de ledande i den diskussionen.

Det är framför allt de jämställda svenska männen som är föremål för det blinda hatet. Män som kommer från kulturer där man ännu inte öppnat dörren ens på glänt till jämställdhet tycks vara magiskt undantagna från all kritik. Vad det beror på är inte alltid så lätt att förstå, men jag skulle tippa på att det rör sig om en osund mix av rasism och exotism från de feministiska virrpannorna. Rasism i bemärkelsen ”de där karlarna räknas inte ens, de är ju inte vita” och exotism av typen ”men alltså, de kommer ändå från en så färgstark och levande kultur…”

Svenska vita män kan man dock hata hur mycket som helst. Det anses till och med lovvärt att göra det, särskilt om man kryddar hatet med lite nedlåtande förakt också. Som Livsmedelsverket i ett tweet nyligen: ”Män och killar äter mest kött, det är varken bra för hälsan och miljön. Hur kan köttnormen ändras? Man behöver inte äta mycket kött för att vara manlig eller bygga muskler?”

Bortsett från det undermåliga språket så är ju tonen direkt stötande. När fick de anställda vid ett statligt verk mandat att uttala sig så här nedlåtande mot halva befolkningen? Svaret är att det har de aldrig fått. De hakar bara på manshatarvågen och skuldbelägger hej vilt för att det är trendigt och coolt just nu. Och det är under all kritik.

Män har, enligt min erfarenhet, generellt en förmåga att se ganska förnuftigt på saker och ting. Möjligen kan det vara därför virrpannorna ser dem som sina dödsfiender och istället försöker skapa en mer feminin version av mannen. Och det har de lyckats med. Eftersom manshatet har blivit rådande ordning i Sverige, bland alla (män såväl som kvinnor) som vill ta sig fram, blir också de feminina männen alltfler. Små, fogliga grabbhalvor som lydigt sjunger med i kören och uttrycker underdånig skam för sitt kön, bara för att de vill vara med i finrummen. Män som ständigt förfasar sig över andra män, inte för att de nödvändigtvis har anledning, utan för att det ger dem pluspoäng på de stora plattformarna.

Då blir det ju som det blir. Mjuka samtal med yrkeskriminella istället för respektingivande polisingripanden. Välvilliga socialsekreterare på hembesök hos IS-terrorister istället för enkel biljett till häktet i väntan på rannsakning. Sjukvård och socialbidrag till människor som uppehåller sig olagligt i landet istället för omedelbar utvisning. Hela den innehållslösa men ack så heliga ”värdegrunden” är totalt genomsyrad av just de kvinnliga egenskaper som feministerna påstår inte existerar.

Det betyder inte att mjuka kvinnliga egenskaper i sig är av ondo. Men man kan inte bygga ett samhälle enbart på feminin mjukhet och godmodighet. Det är lika omöjligt som att bygga ett samhälle på enbart den förtryckande mansnorm som råder i länder som Iran och Afghanistan. Det blir bara skevt och onaturligt, helt enkelt. Det krävs balans mellan könen om ett samhälle ska frodas och bli harmoniskt.

Om Sverige alls ska komma på fötter igen krävs det därför att de riktiga männen åter tar plats i offentligheten. Män av det rätta virket, som kan ta ansvar, tänka förnuftigt, fatta svåra beslut och försvara de värderingar som en gång byggde vårt land. Män som kan balansera upp den femininitet som ligger som en våt filt över alla offentliga verksamheter idag. Män som vägrar handhjärtan och knytblusar och som står raka när det blåser. För i ärlighetens namn är det feministiska Sverige inte mycket att hänga i granen.