Anders Leion: Det poetiska Sverige

Anders Leion

Jag sitter här, glad i hågen. Jag har sett Roy Anderssons senaste, Om det oändliga. Det är den tredje filmen i den svit som började med Sånger från andra våningen och fortsatte med Du levande. Den är ännu mer renodlat anderssonsk: enbart enskilda tablåer, ännu färre ord.

För mig är det den bästa av alla tre. Varje tablå är laddad med poesi. Filmen är motsatsen till de nu så populära tv-serierna. De kan fängsla, men de tål bara att ses en gång. Handlingen är allt. Jag var fascinerad av The Wire när den kom. I somras försökte jag se om den. Det gick inte. Den var ointressant. Om det oändliga tål att ses om många gånger, dess poetiska kraft kommer att bestå.

Ömsint beskriver filmen återigen verkligheten. Det är den svenska verkligheten. Sådana är vi, eller var vi. Roy Andersson återger främst Sverige och svenskarna ett antal årtionden bort, kanske på femtiotalet. Det är lugna, lite långsamma människor. De är ibland tungsinta, grubblande – och ibland spralliga. Varje tablå kommenteras av en ljus kvinnoröst, som punkterar eller understryker den redovisade situationen:

En kvinna sitter ensam vid ett restaurangbord. En man öppnar entrédörren och spanar in. Han håller en blomsterbukett i handen. ”Är ni kanske Lisa Larsson”, frågar han. ”Nej, tyvärr”, svarar hon. Samtidigt kommer en stadig karl, hennes sällskap, förstår man, fram till henne. Mannen i dörren dryper av. Kvinnorösten: ”Jag såg en man som gick fel”.

Även om det inte finns någon handling berättar bild efter bild, med lågmäld humor, om läget i Sverige också idag:

En man sitter på golvet, omfamnande en blodig flicka. Han snyftar våldsamt. Några personer står tysta omkring. Inget mer händer. Rösten: ”Jag såg en man döda sin dotter, för att försvara familjens heder. Han ångrade sig”.

Detta är, i all in ordknapphet, lysande. En idiotisk föreställning, grundad i och försvarad av islam, reduceras till en lapsus, ett misstag. Det är humor, en mycket svart humor.

Så skall islam tas. Denna vanföreställning är inget annat än en dumhet, även om den är allmänt förekommande. Hade islam bemötts med samma brist på vördnad när den för att antal decennier – efter femtiotalet – bredde ut sig i väst, hade aldrig några svårigheter uppstått. Muhammedkarikatyrerna skulle givetvis återgetts i varje tidning, Vilks hundar vandrat från en utställningslokal till nästa och muslimernas krav skulle de själva få tillfredsställa, om det nu varit så viktigt. Och varje sådan företeelse skulle kommenteras med all den vanvördighet de förtjänar.

Hade denna enkla, i grunden självklara inställning fått råda hade aldrig några problem uppstått – och den muslimska invandringen varit mycket mindre.

Men det är inte försent. Sätt igång och var vanvördiga!