Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?

Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.

Själv är jag beredd att ta moraliskt ansvar för mitt motstånd mot ytterligare svenskt flyktingmottagande. Jag inser att ett stopp för ytterligare flyktingmottagning skulle medföra vissa negativa konsekvenser för människor ute i världen som vill komma hit och för människor som nu finns i Sverige och som kanske vill ha hit sina anhöriga. Jag förstår alltså att människor vill komma till Sverige, men jag tillåter mig att säga nej. Och detta gör jag särskilt med tanke på att jag inte alls är säker på att det bästa sättet för oss att minimera lidandet i världen är att låta människor flytta hit. Den vissheten underlättar mitt ställningstagande. Men jag förnekar inte att det säkert finns människor som blir lidande av att det blir svårare att komma hit. Det vore hyckleri att säga något annat. Jag förnekar det alltså inte, jag erkänner det, och jag tar ett moraliskt ansvar för det.

Jag kom att tänka på det här med moraliskt ansvar när jag läste den liberale statsvetaren och opinionsbildaren Andreas Johansson Heinös recension i Sydsvenska Dagbladet 26/11 av Lars Åbergs nya bok ”All Inclusive” (artikeln finns bakom betalvägg men kan läsas i sin helhet på Heinös Twitterkonto). Heinö är ganska kritisk till Åbergs bok och tycker bland annat inte om att han raljerar över svensk tolerans. Toleransen är inget vi ska göra oss roliga över, menar Heinö, eftersom den kommer av vår så viktiga förmåga att identifiera oss med andra. Han påminner om den politiska betydelse som bilden av den drunknade pojken Alan Kurdi fick för svensk flyktingpolitik 2015: ”Vill man förstå varför Sverige har tagit emot fler flyktingar än vi förmår integrera och varför så många av oss fortfarande önskar en generös invandringspolitik är det till bilden av den drunknade treåringen vi bör återvända.” Det var just vår berömvärda förmåga att identifiera oss med andra som fick oss att reagera, hävdar Heinö, och avslutar: ”Det är på den egenskapen universalismen vilar. Den leder oss till svårigheter, men bär också fröet till en framtid som inte behöver vara i närheten av det mörker som Lars Åberg skildrar.” Heinö försvarar alltså immigrationen, men förnekar ändå inte att den ”leder oss till svårigheter”.

Det finns emellertid ett problem här som Heinö inte nämner i sin text och som immigrationsförespråkare sällan omtalar i sina resonemang. De ”svårigheter” som omnämns yttrar sig nämligen inte bara i form av generella samhällsproblem som ”segregation” eller ”hederskultur” eller kanske ”gängkriminalitet”. Det handlar också om våldtagna kvinnor, rånade ungdomar, misshandlade busschaufförer och bostadslösa pensionärer. Det finns människor i Sverige som fått betala Heinös identifikation med de andra med sina liv, sin hälsa, sitt välstånd, sin lycka, sin mänskliga värdighet.

Och vad jag nu funderar på är om Andreas Johansson Heinö och alla andra som ömmar för ”de andra” och så gärna identifierar sig med dessa andra klarar av att ta moraliskt ansvar för sitt ställningstagande. Kan de förstå och erkänna de konsekvenser som den politik de förespråkar medfört för många människor i Sverige? Tar de moraliskt ansvar för de våldtäkter och sexuella övergrepp som svenska kvinnor utsatts för av invandrare? Tar de moraliskt ansvar för de knivrån som svenska ungdomar utsatts för av invandrarungdomar? Tar de moraliskt ansvar för att en försvarslös svensk elvaårig flicka på väg hem från skolan krossas mot asfalten av en lastbil som körs av en uzbekisk islamist som inte ens borde ha befunnit sig i Sverige?

Det är hedervärt att erkänna att immigrationen medför ”svårigheter”, men klarar immigrationsförespråkarna av att öppet deklarera att den typ av svårigheter jag här beskriver är ett pris som är värt att betala? (Och jag upprepar att jag själv tar moraliskt ansvar för ett stopp för ytterligare svensk flyktingmottagning. Situationen i världen kan förändras. Situationen i vårt närområde kan förändras, men jag syftar nu på den typ av flyktingmottagning som dominerat under senare år.)

”Nej men vi ska komma till rätta med problemen”, kommer de att säga. ”Bara segregationen och utanförskapet minskar så ska vi nog kunna komma till rätta med problemen. Det är naturligtvis inte acceptabelt att…” Vi har hört det förut. Men visst: Vi kan omformulera frågan. Var det lidande som människor de facto redan har utsatts för ett pris som var värt att betala för att de där andra skulle få komma hit? Och glöm inte bort att vi hade kunnat satsa samma resurser på att hjälpa dem på plats och då eventuellt också rikta hjälpen mot dem som behövde den mest. Var det ett pris som var värt att betala? Är det rimligt att vi fortsätter utsätta oss för ett socialt experiment utan motstycke i historien när vi vet att många svenskar kommer att få betala ett dyrt pris för det? Tar ni ett moraliskt ansvar för det?