Förenta Nationerna har nästan 200 medlemmar. Det betyder att organisationen styrs av nästan 200 nationella politikergrupper varav en del är demokratiskt tillsatta genom val och andra tillsatta på något annat vis. Deras minsta gemensamma nämnare, som styr FN, är att de vill behålla, säkra och utveckla sin makt. De menar att världen, i varje fall deras egna länder, blir bättre på det sättet.

Det är troligen en sociologisk järnlag att makthavare är benfast övertygade om att allt blir bättre om de själva får bestämma lite mer.

I alla samhällen, framför allt demokratiska samhällen, finns starka grupper som har en annan uppfattning, nämligen att det är tvärtom och att allt skulle bli bättre om just de, till skillnad från de aktuella makthavarna, bestämde.

Alla har lika rätt, det vill säga lika fel. Det är därför världens mest framgångsrika konstitution, den amerikanska, som egentligen bara handlar om att hålla överheten, vilken den än är, i schack, har överlevt i snart 250 år vilket troligen är världsrekord.

Jag skrev i en tidigare krönika att FN är en sorts Politikerinternational. Jag kunde lika gärna ha kallat organisationen för Internationella Politikerfacket. FN är till för att värna existerande politikers intressen (vilka ibland går under täck- och artistnamnet Freden).

Det är lätt att begripa att det kan bli konflikt mellan politikerfackets grundattityd som är att politiker bör ha mer att säga till om och den amerikanska grundlagens instinktiva motvilja mot varje slags politikervälde. Det är ingen tillfällighet att USA inte anslutit sig till några av de tydligaste politikerfackliga kraven såsom Barnkonventionen och Parisavtalet.

Hela tanken att det skulle kunna finnas en fundamental motsättning mellan medborgarna, som valt en överhet, och denna överhet (när den väl är vald) anses i vårt land som stötande på gränsen till antidemokratisk. Politikerförakt betraktas inte som en sund grundinställning för självmedvetna medborgare utan som en sorts majestätsbrott.

I verkligheten finns emellertid den sådan motsättning mellan folket och dess valda ledare precis som det alltid finns mellan ledare och ledda i alla organisationer. Detta faktum bör inte förnekas utan i stället administreras, till exempel genom att ledarna sköter sig så att de vinner de leddas aktning och visar de ledda respekt. Så uppstår ett slags maktbalans.

I vårt samhälle funkar det inte så. Hos oss vill politikerväldet ibland genomföra projekt som saknar stöd hos folket. Invandringsprojektet är ett exempel. Politikerna har aldrig gått till val på löftet att öppna landet för miljontals invandrare varav en stor del varit förutbestämda att leva på de icke tillfrågade skattebetalarnas bekostnad. Hur har de svenska och andra, framför allt europeiska, länders politiker ändå kunnat genomdriva sådana ambitioner (som enligt min mening egentligen haft sin grund i de nationella välfärdsapparaternas behov av nya klienter för att kunna expandera och få större budgetar och mer lebensraum)?

Där har FN – och EU som i detta avseende är en nära släkting – haft avgörande betydelse. Svenska politiker har alltid, när de tvingats förklara sig för det svenska folket, kunnat peka på den ena eller den andra internationella konventionen eller deklarationen eller överenskommelsen enligt vilken deras händer varit bundna. De har hela tiden visat på internationella förpliktelser för att urskulda sina handlingar. Ingenting har varit deras fel. Att det står i regeringsformens första paragraf att all offentlig makt utgår från folket har i detta sammanhang kunnat försummas. FN smäller högre än grundlagen.

FNs barnkonvention, som per den första januari nästa år ska bli svensk lag, är ett annat exempel. Den kommer att flytta makt från det civila samhället, läs föräldrarna, till sociala myndigheter. De svenska politikerna har inte resonerat om barnkonventionen med dem som är deras uppdragsgivare enligt grundlagen, nämligen folket. Hur barnkonventionen ska förvandlas till svensk lag har utretts sedan år 2013. Sedan dess har två allmänna val avhållits. Vad jag upptäckt har frågan inte kommit upp under valdebatterna. Om saken hade aktualiserats så hade politikerna med en mun troligen sagt att det här är en internationell grej med stöd i FN så här går det inte att ha en separat svensk uppfattning.

Detta är den i verkligheten existerande globalism som hotar att sätta inte bara den svenska regeringsformen utan hela den nationella demokratin på undantag.