När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.

Det finns en kortare essä från tidigt 1960-tal av vår svenske filosof Ingemar Hedenius (1908-1982) som heter ”Vem har skulden?” Texten knyter an till dagens debatt om invandring och kriminalitet på så vis att frågan om skuld blir en fråga om orsaker. Hedenius grundtes är att vanligt folk (eller ”osofistikerade människor” som han säger) ganska lätt brukar kunna avgöra var skulden till ett missförhållande ligger, men att intellektuella däremot gör det svårare för sig genom att blanda in orsaker som låter djupsinniga men som egentligen är irrelevanta.

”Medelmåttigheten kan framträda som en viss oförmåga att tåla det entydiga” skriver Hedenius på första raden i sin text. Och det entydiga är här just det entydiga tillskrivandet av skuld till den som faktiskt är skyldig till att något förkastligt har hänt. Hedenius tar Finska vinterkriget som exempel. (Han fördjupar sig sedan i ett annat exempel, men jag tar inte det här eftersom det inte känns helt relevant). Tydligen hade vissa debattörer antytt att orsakerna till kriget stod att finna även på den finska sidan. Varför hade man så hårdnackat vägrat att ge efter för Stalins krav på finska landöverträdelser? Hade inte finnarna kunnat undvika kriget om de varit lite smidigare?

Hedenius menar att den här typen av diskussioner kommer av att man blandar ihop orsak och skuld. Eller rättare sagt: man urvattnar skuldbegreppet genom att föra fram andra orsaker än dem som varit direkt avgörande till att något olyckligt eller klandervärt inträffat. Hedenius talar här om ”triviala orsaker”. Exempel på triviala orsaker till Vinterkrigets utbrott är att Finland inte var berett att ge upp sin suveränitet (det fanns många sådana länder 1939), att Finland gränsade till Ryssland (det gjorde också många länder 1939) och att Finland hade en stridsberedd armé redo att slåss mot en invaderande armé (precis som många andra länder 1939). Det här är förutsättningar som var nödvändiga för att kriget skulle bryta ut. Om man vill kan de framställas som ”orsaker”. Men de har ingenting att göra med någon skuld till att kriget bröt ut.

När blir det då relevant att tala om skuld, förvållan och förskyllan? Enligt Hedenius blir det motiverat att utpeka någon som skyldig till ett missförhållande eller en icke-önskvärd händelse endast när vederbörande har avvikit från ett normal beteende. ”Det är hans fel” säger vi om den som bär skuld till något. Skuld kommer av att ha ”felat” mot en allmängiltig princip som vi förväntar oss att de flesta ska följa. I fallet med Vinterkriget bär Sovjet skulden till att kriget bröt ut eftersom det var ryssarna som ställde orättmätiga krav på finska eftergifter, krav som absolut inte ingår i sedvanliga internationella relationer. Det var Sovjet som felade, som inte följde normen. Finnarna gjorde vad som förväntas: de försvarade sitt land.

Men hur är det i Sverige idag då? Är det motiverat att hävda att någon bär skuld till att vi fått en våldsam och samhällsfarlig gängkriminalitet? Så är det nog tyvärr. De politiker som uppmuntrat och välkomnat den omfattande immigration som lett till gängkriminaliteten är naturligtvis skyldiga till att ha gett oss den. Och vad är det som ger oss rätten att tala om skuld och förvållan här? Jo det faktum att våra politiker så tydligt har avvikit från en historisk och internationell norm som säger att en invandring av den art vi haft i Sverige inte är önskvärd och helst bör undvikas. Upp till en miljon människor har under tio år kommit till Sverige från primitiva och outvecklade kulturer utan att vi varit förberedda på att ta emot dem (och hur skulle vi kunnat vara det?). Man har också avvikit från den norm som säger att politiker i ett utvecklat demokratiskt land ska göra rejäla konsekvensanalyser av så omfattande samhällsförändringar och inte driva på dessa förändringar i blindo och dessutom konsekvent förneka deras negativa konsekvenser.

Men det fanns inga onda avsikter, kanske någon tänker. Man trodde sig göra det rätta. Hedenius tar upp detta ämne och konstaterar att oförsvarlig vårdslöshet också räcker för att skapa skuld: Om någon annan omkommer på grund av ens vårdslöshet kan man dömas till vållande till annans död. Och då duger det inte att säga: ”vi såg det inte komma”, som Stefan Löfven försökte med i intervjun i Agenda. Det räcker inte för att slippa ifrån sin skuld eftersom så många andra såg det komma och eftersom de faktiskt hade varnat för det i flera år. Hedenius skriver här: ”Vårdslösa beteenden, vid vilka man underlåter att skaffa sig lättillgängliga insikter om sannolika skadeverkningar av beteendet, är också långt riskablare än icke vårdslösa beteenden, som ej avser att skada, och därför står vårdslösheten i typisk [vanligt förekommande] orsaksförbindelse med uppkommande skador. Ett välment och försiktigt beteende, som faktiskt orsakar skada, medför inte ansvar, men det gör ett vårdslöst beteende, som medför skada.”

Debatten om orsaker och skuld har nog bara börjat i Sverige. Vi kommer tala mycket om skuld, och många har mycket att förklara.