Lyssnade en gång på ett föredrag av en pensionerad veterinär som jobbat i Biafra under brinnande inbördeskrig. Biafra blev under 70-talet sinnebilden för en svältkatastrof, inte den första som drabbat Afrika men den första som täcktes av fullskalig media. Alla i min generation minns säkert bilderna av utmärglade barn med uppsvällda magar, svårt sjuka i kwashiorkor. Veterinären berättade hur en lokal ledare vädjade om hjälp att få fram foder åt korna.

Ett ögonblick tror jag att jag hört fel. Är verkligen foder åt korna det mest överhängande problemet, när tusentals barn dör inför våra ögon? Tyder inte det på en chockerande avsaknad av empati. Lite västerländsk humanism kanske vore på sin plats.

Jag skulle tro att byhövdingen resonerade ungefär så här: Dör barnen är det förvisso en katastrof, men om tio år kommer en ny generation barn att leka på bygatan, förutsatt att korna får tillräckligt med mat. Men om korna dör kommer människor att flytta härifrån, betesmarken övertas av någon annan och byn kommer snart inte att existera.

I Sverige förutsätter vi att korna alltid är feta, och därför kan vi sätta in alla resurser på att stötta de svaga. Att föreslå något annat skulle antagligen tolkas som fascism. Det mesta av den politiska debatten handlar om vilka som är mest underprivilegierade, och de grupper som marknadsför sig bäst får störst del av våra skattepengar. Nästan ingen pratar om korna. När Leif Östling frågar sig ”Vad fan får jag för pengarna?” tycker många att han är oförskämd. Eller rättare sagt, man förstår inte vad han menar. Varför skulle han få något för pengarna? Han är ju varken flykting,

arbetslös, långtidssjukskriven, rasifierad, narkoman, kriminell, invandrare, muslim, handikappad, kvinna eller ens homosexuell? Allt han åstadkommit är att driva några företag, vars syfte det är att skapa mervärde och fylla på statskassan. Det är väl inget att yvas över.

Nu är det inte så att Leif Östling och hans kollegor riskerar att dö av svält, men risken finns att de använder sin kompetens, kreativitet och entreprenörsanda till annat än att driva företag, eller att göra det någon annanstans än i Sverige. Effekten blir i vilket fall densamma. Pluskontot i balansräkningen försvinner, bara minusposterna återstår.

Det största felet med värdegrunden är att den är olönsam. Den kräver yttre finansiärer som skjuter till medel, och hittills har den rollen spelats av exportindustrin, tillsammans med en bred flora av små och medelstora företag. Det är dom som är korna i systemet.

För att samhällets olycksbarn ska ha en chans att överleva, inte bara idag utan också i morgon, måste de komma i andra hand. Först måste resurser skapas – och har man inga oljekällor på sitt territorium måste man förlita sig på människors företagande. Skattefinansierad sysselsättning ger sällan några nettointäkter, tråkigt men sant.

Inom klimatrörelsen verkar man dock vara inne på en annan linje. Enligt Greta Thunberg och hennes lärjungar ligger mänsklighetens räddning i att snarast avskaffa den tillväxtskapande, vinstdrivande kapitalismen – detta tror man kommer att frigöra tillräckligt med resurser för att föda åtta miljarder människor och dessutom ändra klimatet. Det är ungefär som att slakta korna och sen förvänta sig att det ska komma mer mjölk på bordet. Ändå omtalas idén ända

upp i FN som ”hållbar utveckling” och ”humanism”, trots att resultatet troligtvis skulle bli det motsatta. Konsekvent genomförd har jag svårt att tänka mig något annat resultat än massvält. Kunde det hända i Kina, i Biafra eller Ukraina kan det väl hända hos oss. Antagligen finns inget säkrare recept för hållbar utveckling, än att ”ta hand om korna”.