Nyligen var klimataktivisterna Extinction Rebellion, XR, i Sverige för att demonstrera. I London har de i flera månaders tid demonstrerat på gatorna och hindrat människor från att ta sig till och från sina jobb. Men vad vill de egentligen – och vilka riktar sig deras protester emot? Om det skriver Brendan O’Neill, chefredaktör för Spiked Online.

Vi behöver prata om klassdynamiken i Extinction Rebellion. Det kan knappast ha undgått någon att det bland ekoalarmisterna finns ett antal personer ur den högsta societeten. Men vilka är egentligen deras måltavlor?

Svaret är arbetarna. Och det spelar ingen roll hur mycket överklassens millenniegeneration än försöker verka progressiva – vi andra vet att Extinction Rebellion är ett klasskrig, där ekoeliten krigar mot den påstått okunniga lilla människan.

Extinction Rebellion blir mer och mer förnäm för varje dag. För någon vecka sedan tillkännagavs att en av de 1300 agitatorerna som arresterats i London var prinsessan Marie-Esméralda av Belgien, dotter till Leopold III. ”Det akuta klimatläget kräver att vi alla sätter press på regeringar att handla snabbt” sa hon.

Lite lägre ner på den aristokratiska skalan finns Tamsin Omond, barnbarn till en baronet. Hon var tidigare medlem av den snobbiga antiflyg-gruppen Plane Stupid, som tog avstånd från lågprisflyget eftersom det gav alltför mycket ”simpelt” folk möjlighet att åka utomlands för en billig penning.

När Extinction Rebellion först tog över centrala London gifte sig Omond med sin mångåriga flickvän på Westminster Bridge, som givetvis hade stängts av för ”pöbeln”. Det var som en aristokratisk kolonisering av den allmänna platsen. Än sen då om ni vanliga fattiga stackare behöver ta er till jobbet, till sjukhuset på andra sidan bron eller till en flygplats? Vet ni inte att en dotter till en extremt privilegierad adelsman har ställt till med bröllop på bron? Ni ska veta er plats!

Vart man än vänder sig på en XR-demonstration hör man den omisskännliga överklassaccenten, eller ser någon dagledig mamma från de fina områdena limma fast sig på en buss för att försöka väcka medvetenheten hos de hjärndöda pendlarna som befinner sig i den. Och vad dessa klimat-aristokrater, födda med silverskedar i munnen, egentligen strävar efter är att neka massorna det de själva åtnjutit i generationer – nämligen välstånd och bekvämlighet. Det blir tydligt när man ser vilka de riktar sina protester emot.

En av rörelsens främsta talare har varit George Monbiot, som kommer från den kända brittiska företagarfamiljen Lyons och som utbildade sig på Stowe för en kostnad av 36 000 pund (ca 450 000 kr, reds anm) per år. För en tid sedan begav sig Monbiot, och en grupp andra veganer, till Smithfields köttmarknad i City of London, för att skambelägga de arbetare som försörjer sig genom att arbeta där. En av arbetarna berättade att han, på grund av den ”happy-clappy” mobben och störningarna de orsakade, inte skulle kunna betala sina räkningar. När de välbeställda grönisarna tröttnade på att håna köttarbetarna gav de sig istället av till Billingsgates fiskmarknad för att häckla arbetarna där.

I en annan tid skulle det ha kallats klasskrig om de privilegierade klasserna hindrade de mindre bemedlade från att försörja sig – idag kallar vi det klimatkampanjer.

Från invasioner av kött- och fiskmarknader och blockering av ingångar till flygplatser till att hunsa med vardagspendlare – klimat-aristokratin ägnar sig ständigt åt att attackera vanligt folk. Den skriker öppet efter att de vanliga människornas liv ska bli hårdare, med nollutsläpp av koldioxid trots att det skulle innebära en omätbar arbetslöshet, ett stopp för bilkörning och flygande. XR förespråkar förstås skyhöga skatter för flygresor, vilket skulle resultera i att de välbeställda skulle få luftrummet mer eller mindre för själva.

George Monbiot säger det bäst själv i sin bok Heat. Klimataktivism, säger han är ”en kampanj för åtstramning” och ”mot andra människor”. Med XR tar aktivismen ett steg till. Den är nu en uttalad kampanj som riktar sig från privilegierade människor mot vanligt folk – en kampanj för åtstramning, som leds av människor som i de flesta fall lever i ett stort överflöd.

Är det inte något groteskt över människor, vars familj och släkt har åtnjutit den största komfort i generationer, som agiterar mot dem som kanske ännu inte uppnått något välstånd alls? Men vi borde inte vara förvånade. Klimataktivismen har en lång historia av klasshat och klassförakt – från den snuskigt rike David de Rothschilds guide till ett mer åtstramat liv till prins Charles krav på att alla ska leva mer klimatsmart och prins Harrys skamlösa gnäll över flygandet medan han själv åker privatjet för att hälsa på Elton John i dennes snofsiga kvart i Nice. Den gröna politiken har alltid letts av de förnäma och har alltid riktat sig mot de lägre klasserna.

Detta är ingen slump. Det står skrivet i själva hjärtat av den gröna världsuppfattningen. Den här påstått progressiva rörelsen är bara en modern version av den aristokratiska, reaktionära misantropi som varit rådande i vissa överklassgrupper ända sedan den industriella revolutionen startade. XR:s ständiga försök att försvåra arbetarklassens vardag är inte bara taktik – det är själva essensen av en rörelse som drömmer om att slunga oss tillbaka till den fattigdom vi först relativt nyligen lyckades undkomma.

Brendan O’Neill är redaktör för webbtidningen Spiked och driver podcasten The Brendan O’Neill Show Artikeln är tidigare publicerad här

Översättning och bearbetning: Bitte Assarmo