Jan-Olof Sandgren: Hur skulle Gandhi ha gjort?

Jan-Olof Sandgren

För något år sen framförde Patrik Engelau här på DGS misstanken att det plastavfall vi sorterar i svenska bostadsområden, inte alls återvinns så effektivt som vi tror. Kanske hamnar det rent av i Sydostasiens floder och så småningom i magen på havets fiskar, till men för ekosystemet. Regeringens utredare Åsa Stenmarck bekräftar här att Sverige 2017 exporterade 30 000 ton plastsopor, varav närmare hälften hamnade i Asien. Sortering av återvunnen plast är en tidsödande, manuell hantering som inte passar svensk arbetsmarknad och därför lokaliseras till låglöneländer med okvalificerad arbetskraft. Kanske passar det inte heller den asiatiska arbetsmarknaden särskilt väl, eftersom så mycket ändå hamnar i havet.

En lösning på problemet vore förstås att bara tillåta plaster som kan brännas i vanliga värmekraftverk. Det låter i alla fall klimatsmartare än att frakta våra uttjänta petflaskor tvärs över jordklotet.

Tycker man ändå det är en fin idé att gamla sugrör blir till nya sugrör, kan det här förslaget från Stefan Löfven vara intressant. Efter att ha upptäckt att det finns lågkvalificerad arbetskraft även i Sverige menar Stefan att den bör utnyttjas för okvalificerade arbetsuppgifter. Som exempel nämner han städning av vandringsleder eller rensning av stränder, men sortering av plastavfall borde ligga helt i linje med förslaget.

”Sverige är byggt på plikt och rätt”, förklarar statsministern. Därför är det rimligt att kräva av nyanlända utan utbildning att de bidrar till samhället.

Nu hör det till saken att rotande bland andra människors sopor är en mycket snuskig och otrevlig hantering, ett jobb som få eller inga svenskar vill ha. Att reservera den uppgiften för outbildade migranter från exempelvis Afrika, skulle rentav kunna uppfattas som rasism. Därför kanske regeringen även i fortsättningen väljer att låta jobbet skötas av outbildade asiater.

Gandhi stötte en gång på ett liknande problem och löste det på ett sätt som anstår en vis man. Han lanserade idén att ”det mest hedervärda av alla arbeten är att ta hand om andra människors avfall”. Och för att visa att han menade allvar envisades han med att själv tömma latrintunnan på ett av sina ashram. Signalpolitik kan man tycka, men en signalpolitik som väcker sympati. Som att se Mikael Damberg kavla upp skjortärmarna och sticka händerna i en soptunna.

Enkla jobb bör vara låglönejobb, annars tar pengarna förr eller senare slut och alla får det sämre. Vad man bör eftersträva är att ge enkla arbeten hög status, utan att behöva betala mer i lön. För det behövs riktad propaganda, framför allt till barn. Precis som man under 90-talet lyckades göra en hel generation positivt inställd till migranter från tredje världen, kunde man lära en ny generation att högakta enkla arbetare, som städare, diskare, vårdbiträden, vaktmästare, tidningsbud, plastsorterare och parkeringsvakter. De kunde göras till moraliska föredömen, som för en blygsam ersättning får samhället att fungera. I motsvarande grad måste statusen sänkas rejält för alla former av bidragstagande – inte för att hämnas på arbetslösa och långtidssjuka, utan för att det ska bli ett märkbart statuslyft när man går från understödstagare till soptömmare. Den som säger att detta är omöjligt, kan ju erinra sig hur relativt lätt det gick att sänka statusen för pojkar i skolan (och för maskulint beteende i allmänhet). Allt som behövdes var lite målmedveten feministisk propaganda.

Ungefär så tror jag Mahatma Gandhi skulle ha resonerat, för att angripa problemet. Men just när det gäller plastsopor är det kanske enklast att bränna skiten.