Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns. 

I sagda bok beskrivs syndromet så här: 

Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända. 

Enkelt uttryckt säger tågkupésyndromet att när en normal människa själv fått den plats på det ställe där han vill vara så anser han att det saknas utrymme för ytterligare nykomlingar. Då är kupén full. Vi borde kanske fundera på hur detta syndrom skulle kunna användas rent praktiskt. 

Att det svenska politikerväldets invandringsprojekt har kapsejsat är det numera ingen tvekan om. Några insåg redan för början att projektet var undergångsstämplat medan andra så långt som fram till ett par år sedan trodde på löftena om att migrationen skulle fungera som ett kompetensregn över Sverige och att unga, arbetssugna och välutbildade migranter skulle rädda det svenska pensionssystemet. Nu erkänner praktiskt taget alla mellan hopbitna tänder att förhoppningarna var falska och att Sveriges medborgare och skattebetalare har ett herkulesarbete framför sig om ska återställa samhället i någorlunda skick. Det kan hända att vi lyckas, det kan hända att det inte går.  

För att vi ska ha en chans att lyckas måste vi ha en trovärdig strategi. En första punkt i en sådan strategi bör vara tvärstopp, i varje fall tills vidare, för fortsatt invandring. Detta är ingenting som man kan utreda i flera år medan det beviljas mer än 100 000 nya uppehållstillstånd om året (89 120 under de tre första kvartalen i år inklusive 12 000 studenter). Först tvärstoppet, sedan utredningen. 

När det sedan gäller de 1,5 miljoner människor som fått uppehållstillstånd sedan 1980 – och då har jag dragit bort den ytterligare miljon som fått tillstånd för arbete, studier, adoption eller kommit enligt EES-avtalet – måste några principer fastställas.  

Den första principen är att brottslingar ska utvisas. Vad som i detta fall menas med brottslingar och hur principen ska förverkligas måste utredas och beslutas. Men det har vi tid till sedan det nytillflödet väl stoppats. 

Den andra principen är att alla mångkulturella ambitioner måste skrinläggas. De var fel. I Sverige ska svenska värderingar och svensk kultur vara förhärskande. Personer som vill verka i Sverige och dra nytta av de fördelar som ett liv i Sverige erbjuder måste bli som svenskar. Precis vad det betyder är inte glasklart, men det räcker som en inledande riktningsangivelse. De som ogillar den riktningen behöver inte bo här.  

Den tredje principen är att alla måste inse att de som blir kvar i Sverige efter tillämpandet av de två första principerna är här för att stanna. Jag tror inte att någon annan hållning är praktiskt möjlig. Svenskar som inte gillar det får bita ihop och stå ut.  

Här kan tågkupésyndromet komma till hjälp. De migranter som lyckats komma in i kupén, det vill säga Sverige, bör på det hela taget kunna vara tacksamma att kupén stängs. De löper mindre risk att förlora sina bidrag när stat och kommun inte längre måste spara för att kunna försörja ytterligare nyanlända. De bör kunna känna sig trygga över att höra de etniskt svenska skattebetalarna andas ut av lättnad över att veta att problemen förhoppningsvis inte kommer att förvärras utan synligt slut. Själva har de platsbiljett i kupén. 

BBC rapporterar om en nigeriansk invandrare till Italien som blivit senator och stödjer förre inrikesminister Matteo Salvinis politik att inte släppa in några migrantbåtar i Italien. En annan italiensk politiker, migranten Paolo Diop från Senegal, säger att han själv kom till Italien när ekonomin blomstrade ”men nu gör den inte längre det så därför kan vi inte ta emot några ekonomiska migranter”. Där ser man tågkupésyndromet i aktion. Det borde kunna förmås att fungera även i Sverige.  

PS Den där tjugoåriga boken heter Sveriges två gränser och handlar om invandringspolitik. Jag skrev den tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi. En mening lyder ”Att sätta stopp för invandringen är att beröva Sverige möjligheten att dra nytta av driftiga och arbetssugna invandrare”. Jag säger som Nils Ferlin: ”Gud må förlåta mig somliga rader”.