När svenskarna ska äta fisk väljer de i 80 procent av konsumtionen lax, torsk, räkor, tonfisk, alaska pollock, sill/strömming, makrill, gråsej och regnbåge. Våra fina insjöfiskar tycks vara sorgligt bortglömda av de flesta utom sportfiskare och kanske dem som botaniserar i saluhallen vid veckosluten. Men de svenska insjöfiskarna är väl värda en renässans. Och den som en gång smakat smörstekt abborre glömmer det aldrig.

När jag var barn var jag ofta ute och fiskade med min pappa. Hans föräldrahem, som fortfarande fanns i släktens ägo, låg alldeles intill en älv och så fort det fanns tid cyklade vi dit, grävde upp ett antal daggmaskar ur myllan, lånade en eka och gav oss ut på älven för att meta.

Som jag älskade de där stunderna! Lugnet, friden, det rofyllt kluckande vattnet mot ekans trä – och så öskaret förstås. Pappa och jag turades om att ro och ösa. Ekan var rejält gisten, så det gäller att ösa med viss regelbundenhet om man skulle förbli någorlunda torr om fötterna. Men det var ingenting man bekymrade sig för, där på den lugna älven, för det var sällan längre än tjugo meter in till land och både pappa och jag kunde simma obehindrat. Jag tyckte snarare det var lite spännande att ösa. Det fick mig att känna mig viktig och betydelsefull att pappa lät mig ta hand om en så viktig sak.

När pappa och jag var på älven och metade var det egentligen inte fångsten som var det viktigaste. Det var stunden i sig. Harmonin, känslan av att vi gjorde något tillsammans, något som människor gjort i generationer. Pappa brukade berätta om fisketurer han gjort som barn, både ensam och tillsammans med sina syskon, och jag kunde se honom framför mig barfota och i kortbyxor med metspöet i händerna och ett grässtrå i munnen.

Samtidigt var det förstås alltid roligt att få fisk, och det var gott om den i den där älven – både abborre, gös och gädda. Abborrarna nappade villigt på masken, och ibland kom vi hem med tillräckligt många för att det skulle räcka till middag åt hela familjen. Pappa fjällade och rensade innan vi cyklade hem, och sen tog mamma över. Smörstekt, stuvad, ugnsstekt med citron… Hon hade tusen och ett recept i huvudet, och lyckades alltid åstadkomma en festmåltid. Vid de tillfällen då vi fick nöja oss med en mindre fångst blev det smörstekt abborre på knäckemacka istället, och det var minsann inte heller fy skam. Den som en gång smakat smörstekt abborre glömmer det aldrig!

Gös och gädda var förstås lättast att fånga med kastspö. Men visst hände det att vi tog upp en och annan gädda även på metspö, särskilt om vi fått upp mörtar att agna med och om vi lyckades hitta en vassrugge där en hungrig gädda lurade på ett byte. Det var inte det lättaste, men trägen vinner som det heter, och de gånger vi kom hem med gös eller gädda blev det fin middag på ugnsstekt hel fisk med pepparrot och andra klassiska tillbehör.

Idag utgörs, som sagt, 80 procent av den konsumerade fisken av saltvattensfisk, enligt en uppskattning från Livsmedelsverket. Eftersom vi dessutom importerar mer fisk än vi exporterar så är det sannolikt allt färre svenskar som äter svensk insjöfisk. Och det är synd, eftersom många av våra matfiskar är sagolikt goda och kan tillredas på en mängd olika sätt.

En av de insjöfiskar som det sällan talas om som matfisk idag är braxen. Den är silverfärgad, ibland något kopparfärgad, och lätt att känna igen på sin hoptryckta, platta kroppsform, den karakteristiska ryggpuckeln och den kluvna stjärtfenan. Braxen trivs bäst på lite grundare vatten med mycket växtlighet, och den kan bli riktigt stor – ända uppemot tio kilo. Någon braxen av den storleken har jag dock aldrig sett och bäst smakar den dock om den väger någonstans runt 1-2 kilo.

Braxen är en sån där fisk som de flesta väljer att kasta tillbaka i sjön om de råkar få den på spöet. Men en gång i tiden var den en populär matfisk, och undra på det. Det är gott om den, den är lätt att fånga – även om fiskelyckan uteblir kan man nästan alltid räkna med att få en och annan braxen – och för många fattiga blev den ett trevligt alternativ till den salta sillen. Den nappar dessutom både på mask och bröd, och har ett gott och lite fetare kött än andra insjöfiskar. Om man kastar tillbaka den i sjön går man alltså miste om en härlig smakupplevelse.

Ändå väljer många, kanske de flesta, att göra det. Varför? Jag tror att vi helt enkelt blivit så bekväma att vi hellre köper ett torskblock eller laxfiléer i frysdisken, istället för att ta vara på braxen. Den ska ju fjällas, och har dessutom en väldig massa småben som behöver rensas bort innan man tillagar den, och det kan förstås vara lite besvärligt. Men jag frågar mig, varför måste allt vara så förbaskat lätt och tillrättalagt hela tiden? Varför ger vi oss inte tid att njuta av det som vi har på nära håll, i våra egna vackra insjöar och vattendrag?

Att fånga sin egen fisk, rensa och tillaga den är ren och skär livskvalitet. Det knyter an till något som generationer före oss har gjort och det ger oss dessutom möjlighet att damma av de gamla recepten från förr. Som inkokt braxen, till exempel – en klassiker från mormors tid, väl värd att återuppliva!

Inkokt braxen, 4 portioner

1-2 kilo braxen

Till lagen:

1 msk salt

2 msk ättika, 24 % (eller 4 msk ättiksprit 12%)

1 morot i skivor

1 liten purjolök i skivor

5 vitpepparkorn

3 kryddpepparkorn

1 lagerblad några persiljestjälkar

Till servering: Citronskivor, gurka, persilja och tomater

Gör så här: Koka upp ingredienserna till koklagen och låt den koka ca 10 minuter. Fjälla, rensa och skölj fisken men låt skinnet sitta kvar. Låt lagen svalna något och lägg i fisken. Koka upp och skymma väl och sjud sedan på svag värme i ca 30 minuter, tills fisken är genomkokt.

Låt fisken kallna i spadet. Ta upp den och dra bort skinnet. Lägg upp på ett fat och garnera med citron, gurka, persilja och tomater. Servera med kokt potatis och majonnäs eller remouladsås.