Malmö är ett märkligt fenomen. Det spelar liksom ingen roll vad som händer i den staden – hur många som än skjuts och hur många sprängattentat som än utförs ska bilden av Malmö till varje pris putsas blank och fin på pk-etablissemangets plattformar. Och det finns en anledning. Under åratal har Malmö framhållits som ett föredöme för den förnämliga mångkulturen, och när verkligheten tränger sig på gör man allt för att slippa kännas vid den.

Annat är det med Staffanstorp. Där spelar det ingen roll hur hårt kommunpolitikerna jobbar för att invånarna ska känna sig trygga och nöjda med livet – Staffanstorp ska smutskastas oavsett hur verkligheten ser ut. Det finns förstås en anledning till det också. Staffanstorp styrs på fel sätt och av fel personer. Eftersom moderaten Christian Sonesson samarbetar med Sverigedemokraterna spelar det ingen roll hur många undersökningar som visar att Staffanstorpsborna trivs i sin kommun. Hellre skjutningar och sprängningar, med oskyldiga offer som följd, bara kommunen styrs av ”anständiga” partier.

Hur det egentligen ligger till med anständigheten hos de partier som styrt Malmö de senaste åren kan man förstås fråga sig. Det är ju inte bara mord, skjutningar och sprängningar som skakar de skötsamma medborgarnas vardag, vi ser också hur antisemitismen breder ut sig alltmer, inte sällan med politikernas stöd. Vem kan glömma S-märkte Ilmar Reepalus alla grumliga uttalanden? Och antisemitismen är fortsatt närvarande i partiet, nu senast manifesterades den genom SSU:s beryktade första maj-demonstration. Många lärare har genom åren också vittnat om att de har elever, främst av Mellanösternursprung, som ifrågasätter undervisningen om Förintelsen och att det förekommer hot mot lärare som undervisar om den.

Ändå är det alltså kommuner som Staffanstorp som ska svartmålas. Kommuner där politikerna sätter de skötsamma medborgarna främst och försöker använda skattepengarna på det mest ansvarsfulla sättet.

Efter att Staffanstorp publicerade en reklamfilm för kommunen verkar detta ha blivit en kamp på liv och död för många. Sydsvenskans Moa Berglöf – en av personerna bakom Fredrik Reinfeldts numera ökända och utskrattade öppna hjärtan-tal  – har i princip förklarat krig mot Christian Sonesson och resten av kommunens politiker för att de framhåller att Staffanstorp erbjuder en trygg vardag. Filmen, som visar en annan verklighet än den som råder i städer där makthavarna låtit de kriminella ta över gator och torg, är bland det vidrigaste hon sett, klargör hon för sin lilla svans på Twitter. I en krönika slår hon också fast att det Staffanstorp egentligen erbjuder är något ”blåbrunt”. Att erbjuda medborgarna trygghet och välstånd är med andra ord på gränsen till nazism, enligt Berglöf.

I själva verket är det förstås, om vi ska vara ärliga, Moa Berglöf själv som står för något av det mest blåbruna vi sett i Sverige i modern tid. Hennes känslodrypande tal om öppna hjärtan manifesterade skamlöst, och under en falsk flagg av låtsad humanism, Reinfeldts dröm om att slå sönder den svenska välfärden. Medelst invandring ville Reinfeldt skapa en ny underklass, som både skulle kunna konkurrera om jobben och bidra till att belasta systemen så hårt att själva välfärden till sist skulle börja ifrågasättas. Ett samhälle för de starka, där de svaga lämnas åt sitt öde. Och Moa Berglöf skrev så pennan glödde, full av iver över Reinfeldts nya sköna samhälle. Den som kan ägna sig åt sådant, och fortsätta se sig själv som en god humanist, har sannerligen en skev självbild.

En annan som tagit tillfället akt att få lite uppmärksamhet är komikern Anders Jansson, som skapade den fiktiva personligheten Tiffany Persson i Staffanstorp för TV-programmet Hipp Hipp!. Han hotar (?) nämligen med att den folkkära hårfrisörskan nu ”tar emot anbud från andra skånska kommuner om en framtida flytt”, med hänvisning till reklamfilmen som visar en trygg och trivsam stad.

Det är så barnsligt att man skäms å hans vägnar. Samtidigt är det ju så karakteristiskt för dagens Sverige. Välmående underhållare tar utan att blinka ställning för våld och kaos mot trygghet och trivsel. Fuck Staffanstorp, Malmö rules är budskapet, men Anders Jansson kan inte lura någon. Han skulle sannolikt aldrig falla sig in att byta sin egen trygghet mot den otrygghet som Malmös, och många andra städers, invånare möter dagligen och stundligen. Precis som allt annat sådant här fjortistrams är hans infantila dumheter ett spel för gallerierna och ett genomskinligt försök att få godhetspoäng.

De här människorna – Moa Berglöf såväl som Anders Jansson och alla andra som nu ägnar all sin vakna tid åt att hata och smutskasta Sonesson och hans kollegor –  har fullkomligt tappat sin moraliska kompass, om de nu någonsin haft någon. De ser inga problem med att Malmös styre har kapitulerat inför kriminaliteten, men tuggar fradga av ilska över att Staffanstorps politiker ser till invånarnas bästa. Deras förakt för den skattebetalande medelklassen är totalt och kompakt och deras hat mot Staffanstorp är ett moraliskt haveri.