I Riksdagens jubileumsskrift finns på sidorna 53 – 60 en detaljerad genomgång av begreppet och företeelsen populism. (Skriften kan gratis laddas ned). I början på denna genomgång finns utsagan: ”den politiska filosofen Margaret Canovan har kallat populismen för demokratins ’skugga’ (1999, jfr även Mudde 2010). Det skulle med andra ord vara lika svårt för demokratin att komma undan populismen, som för en människa att springa ifrån sin egen skugga.”  

Så är det. Det finns därför ingen anledning att se ordet som ett uttryck för något nedsättande eller föraktligt. Ordet behövs. Den som anser något sådant eller använder begreppet som skällsord är okunnig. Här skall jag därför göra en liten genomgång. (Redan för fyra år sedan diskuterade Nils Lundgren ordet i DGS). 

Tidiga exempel på populism utgör bröderna Gracchus (Så här lät Gaius Gracchus för drygt 2 000 år sedan) försök att med hjälp av jordreformer åstadkomma förmögenhets- och inkomstutjämning i Rom under hundratalet f.Kr. Bröderna tillhörde det parti – Populares – som stod i motsättning till den adel som innehade huvuddelen av makten – Optimaterna.    

Reformförsöket slutade med de båda brödernas död. Med delvis okonstitutionella medel tvingade bröderna fram en lagstiftning för utskiftande av mark. Innan den kunde genomföras försvarade den jordägande adeln, med säte i senaten, sin makt med yttersta våld. 

Redan här har vi ett etablissemang – en klass som anser sin makt vara om inte gudagiven så ändå självklar och omöjlig att ifrågasätta. Det finns också en politisk kraft som inte tror på de nedärvda, invanda vägarna för maktutövning.  

Samma slags motsättning låg bakom mordet på Caesar. Denna uppgörelse brukar beskrivas som en strid mellan republikens anhängare och dem som, liksom Caesar, ansåg att maktutövningen måste förnyas och centraliseras. Det var det, men det var också en strid mellan adeln och Caesar, som tillhörde Populares. Han var alltså en populist som med hjälp av armén tagit sig till makten. Den folkliga reaktionen på mordet blev också mycket våldsam. 

Så vitt jag förstår har ordet inte varit i vidsträckt användning i modern tid – förrän under senare år. Det säger något väsentligt. 

Riksdagens skrift Demokratins framtid utgavs för att uppmärksamma demokratins genombrott i Sverige. Den är lyckligtvis inte någon traditionell hyllningsskrift. Istället undersöks den svenska demokratins tillstånd och hotet mot dess möjligheter att leva upp till tre grundläggande krav: folkstyre, rättsstat och handlingskraft. 

Folkstyret innebär att de politiska besluten skall utrycka folkviljan. Samtidigt skall rättsstaten begränsa den politiska makten och skydda individen mot maktmissbruk. Handlingskraften skall ses i effektiv resursanvändning och klara beskrivningar av de problem som måste angripas. 

Brister i rättsstaten har funnits tidigare. Fyrtio- och femtiotalen gav många exempel på övergrepp mot enskilda (”rättsrötan”) och följaktligen också starka protester mot makten. 

Det är i förmågan att uttrycka folkviljan och visa handlingskraft som bristerna blivit allt större. Bakom dessa brister ligger en gemensam orsak: Oförmågan och oviljan att beskriva verkligheten, att synliggöra nationens tillstånd.  

Detta medför en dubbelriktad, giftig mekanism. När makthavarna inte längre tror på sin egen förmåga att angripa problemen, vågar de inte längre se verkligheten sådan som medborgarna upplever den. Förmågan att uttrycka medborgarnas behov och svara mot deras krav förtvinar därmed i ökande takt.  

Makthavarna ser själva sin oförmåga till effektivt handlande. De inser att handlingsoförmågan hotar dem själva. De blir rädda och ser bara en möjlighet – att beljuga verkligheten och förtala motståndarna.  

Detta förklarar både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas verklighetsflykt och försök att frysa ut framförallt SD, som brunmålas och skälls för att vara populister. 

Sverigedemokraterna är populister, och som sådana mycket effektiva.    

Den sena romerska republiken fungerade allt sämre. Så kom populisterna. 

Den svenska demokratin fungerar allt sämre. Den behöver sina populister.  

Nu finns två möjligheter. Den första är att med alla medel försöka stoppa populismen, uttrycket för det folkliga missnöjet. Det kan sluta illa. Det andra är att inse populismens oundgänglighet: den är demokratins skugga. Det behöver inte vara så farligt: börja lyssna på vanligt folk istället för på barnrumpor utan verklighetskontakt.