Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har skrivit en nyutkommen bok som heter ungefär som rubriken. Den är kort och lättillgänglig och kostar 149 kronor på Bokus. Pengarna kan användas sämre. Boken är nyttig läsning eftersom den på det hela taget stämmer överens med ens förutfattade meningar – framför allt om man själv levt någon tid i kulturella miljöer som radikalt avviker från de svenska eller kanske rentav har personlig erfarenhet av livet i den svenska ”orten” – samtidigt som den i betydelsefulla detaljer korrigerar, illustrerar och klargör. Till exempel förklarar Esaiasson att tilliten de boende emellan är dålig i dessa förorter, vilket stämmer med mina fördomar, men att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, vilket jag hade misstänkt att det var. 

Boken baseras på över 3 000 intervjuer med boende i förorterna Hjällbo och Bergsjön i Göteborg. Esaiasson har på ett pedagogiskt sätt sammanfattat intervjuerna i 19 observationer, till exempel ”Svenskar uppfattas som snälla men irrelevanta”, ”Det är ofta skräpigt” och ”Civilsamhällets organisationer fungerar inte som förväntat”.  

Observationen om civilsamhällets organisationer pekar, som jag tolkar den, på svenska myndigheters romantiska föreställningar från den svenska historien om hur folkrörelser och idrottsklubbar kan mobilisera människor till gemensam självhjälp och andra stordåd. Så funkar det inte i förorten, vilket man väl hade anat. Civilsamhällets av den svenska staten så omhuldade organisationer har i förorten som främsta syfte att söka, erhålla och använda offentliga bidrag. (Det gäller nog inte bara förorten.) 

Två saker fäste jag mig särskilt vid under läsningen.  

Den första är en kanske obetydligt men möjligen talande detalj, nämligen att Esaiasson återkommer till sina svårigheter att förmå folk att låta sig intervjuas. Han försökte rekrytera intervjuobjekt på Hyresgästföreningens subventionerade middag på Restaurang Zaytun och fick bara 21 napp. Han hängde med på bostadsbolaget Poseidons årliga busstur till Ullared och fick 67 kontakter i bussen ”och de allra flesta tackade ja till att bli intervjuade”. Vid ett tillfälle var det möte mellan ungdomar, polis och ”fältare” med anledning av nyligen inträffade bilbränder men då var ”stämningen laddad” och det skulle ha varit ”fel kväll” att rekrytera bland ungdomar. Det slutade med att Esaiasson fick betala intervjuerna med en värdecheck på etthundra kronor. Tretusen intervjuer à etthundra kronor blir 300 000 kronor av skattebetalarnas pengar bara för att folk ska ställa upp på en insats som borde vara lika självklar som när Statistiska Centralbyrån skickar en enkät. På mig verkar det otacksamt med tanke på att många förortsbor, kanske de flesta, vad jag kan förstå till stor del lever på skattebetalarna.  

Min andra reflektion gäller huvudpoängen i det avslutande kapitlet ”Vad gör vi med detta nu då?” som är en sorts sammanfattande åtgärdsförslag. Det ligger så långt från mångkulturella idéer som det kanske går att komma. Esaiasson tar avstamp i ett yttrande från en intervjuperson att ”det skulle inte skada med lite mer svenskt tänk”. Som exempel på ”svenskt tänk” anges att försörja sig själv, att vara villig att bidra till det gemensamma, att se värdet av att följa statens regelverk och att värdesätta punktlighet.  

Esaiasson föreslår, troligen på allvar, att mer svenskt tänk i förorten förutsätter att någon ändrar ”på vilka som bor där” och ändrar ”på dem som redan bor där”. Personer med svenskt tänk ska flytta in och personer som inte tänker svenskt ska flytta ut. De som redan bor där ska ”förmås att anamma ett mer svenskt tänk”.  

Även om jag kan tro att problemen i förorten vore mindre med mer svenskt tänk så skräms jag av utsikten att staten i samarbete med Göteborgs kommun skulle starta någon sorts folkomflyttningsprojekt. Om man är på fel väg är rätt lösning inte att gasa på utan att bromsa och backa. Den slutsats jag drar med ännu större kraft än innan jag läste boken är det är dags att tvärstoppa invandringen, ta ett djupt andetag och börja fundera på allvar vad Sverige ska göra med det jätteproblem vi satt oss i.