Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. De förstnämnda utgör de dominerande makthavarna. Själv står jag på medelklassens sida och jobbar med att försöka tolka Sverige åt medelklassen så att den begriper att den är en potentiellt betydelsefull kraft i samhället om den bara fattar vem den är och vilken styrka den kan utveckla. Den har nämligen ännu inget klassmedvetande. Den agerar utan samordning som en massa potatisar i en potatissäck (Karl Marx uttryck om bönderna i Frankrike). Till exempel har medelklassen inga tidningar eller tevekanaler som tolkar världen med dess glasögon (eftersom den inte ens har några skarpa glasögon utan trevar sig fram i tillvaron, återkommer till det). 

De dominerande makthavarna är organiserade medan medelklassen är oorganiserad. De förra kontrollerar nästan halva BNP, de har seminarier och möten, de känner varandra ganska bra och i den process som kallas samhällsdebatt finslipar de hela tiden sitt synsätt på världen. (I detta synsätt ingår att alltid avskriva eventuella medelklassargument som inspirerade av rasism eller populism eller motsvarande ekon från avgrunden.) 

De dominerande makthavarna har en ideologi, PK-ismen, som artikulerar makthavarnas intressen och som ständigt predikas och utvecklas i alla officiella kanaler och då inte bara i statstelevisionen utan också i myndigheter som Skolverket och Försäkringskassan och i de myriader av aktivistgrupperingar som också finansieras av det offentliga, exempelvis Allmänna arvsfonden.  

Den nettoskattebetalande medelklassen har ingen ideologi i bemärkelsen  erkänt och vedertaget tolkningsmönster avseende samhället med tillhörande debattörer, tidskrifter, symposier och årliga utmärkelser.  

Därmed har jag kommit till det märkvärdigaste av alltihop nämligen att medelklassen visst har en ideologi och ett prövat synsätt på världen, en samhällsuppfattning som alla svenskar känner till men som aldrig förekommer i de dagspolitiska debatterna och samtalen. Den faktiskt existerande men aldrig artikulerade medelklassideologin är det tänkande som har lagt grunden för Sveriges framgångar som nation. Det handlar om dygder som pålitlighet, hederlighet, pliktkänsla, ansvar för sig själv och familjen, allmän hygglighet, önskan att göra rätt för sig och ovilja att ligga det allmänna till last, laglydighet och så vidare.   

Men detta tänkande har varit så självklart för alla svenskar att vi aldrig brytt oss om att ge det intellektuell gestalt utan i stället betraktat det som luften eller solen, något så uppenbart och axiomatiskt att det nästan känts genant att föra det på tal, ungefär lika fel som om en riksdagsledamot ägnat sin tid i kammarens talarstol till att inskärpa multiplikationstabellens djupa sanning. Sant men helt onödigt att omnämna.  

I samhällsdebattens undervegetation och framför allt i det civila samhället har denna företeelse dock haft en livskraftig existens inom – fram till för femtio år sedan – praktiskt taget alla samhällsklasser i det då så homogena Sverige. Anhängarna av detta ursvenskt medelklassiga synsätt kallades hos borgarna för småborgare, hos socialdemokraterna gråsossar. Jag har aldrig upptäckt någon skillnad mellan dessa annat än möjligen att småborgarna hade piano i bostaden. I övrigt är de likadana i sitt sunda förnuft, sin pliktkänsla och sitt ansvar för familjen, jobbet och fosterlandet.  

För ett halvsekel sedan började Sverige överfallas av den politiska korrektheten – be mig inte just nu att förklara hur det gick till! – vilket egentligen var en attack mot det ursprungliga svenska, av alla delade, framgångsrika paketet av medelklassvärderingar. Sedan dess har PK-ismen, en gökunge, skuffat ut ur boet så många svenska värderingar den bara kunnat.  

Eftersom socialdemokratin varit den statsbärande politiska rörelsen i Sverige har det varit socialdemokratin som agerat banérförare för denna omvandling. Om någon borde ha haft kraft att anlägga moteld genom att ständigt försvara medelklassvärderingarna mot PK-ismens attacker så hade det varit de borgerliga partierna. Men dessas intellektuella svaghet och allmänna förvirring omöjliggjorde detta. I stället för att förvalta arvet från Gösta Bohman och Alf Svensson har de lagt sig platt för PK-isterna. 

Jag vet att en renässans för medelklassens värderingar skulle vara Sveriges räddning. Till exempel skulle det bli tyst i klassrummen om man accepterade att det är läraren som bestämmer (ja, jag vet att detta kräver en mental revolution inte bara bland eleverna, utan också hos många lärare). Jag vet också att denna avgörande fråga för nationens framtid inte handlar om höger och vänster. I själva verket förleder vi oss själva när vi försöker förstå samtiden med hjälp av denna en gång riktiga men nu överspelade dikotomi. Nu handlar det i stället om kampen mellan PK-ism och medelklassidologi. Och medelklassvärderingarna finns näst intill överallt även om de inte syns i statstelevisionen. De är fortfarande starka hos socialdemokratins gråsossar och, exempelvis, kristdemokratiska småborgare.  

Jag vet alltså vad Sverige skulle må väl av, men jag vet inte vilka partier som är mest lämpade för att introducera detta nygamla synsätt i den svenska politiken och därmed bidra till Sveriges räddning. Kanske kan medelklassare från alla partier förena sig i något parti som tydligt och med eftertryck tar synsättet på entreprenad.