Spaniens politiska situation beskrivs i flera nyhetsmedier som ett ”limbo”, något som man förutspår kommer att vara fallet även efter helgens val. Och så tänker jag, men Sverige då? Visst, vi har en regering – men hur ser den ut? Röd och grön med inslag av mörkblått och ljusblått, präglad av handlingsförlamning och maktfullkomlighet i en synnerligen obehaglig kombination. Om inte det är ett limbo, så vet inte jag.

Att det ser ut på det här sättet är inte bara socialdemokraternas fel, även om de många åren av närmast oinskränkt makt naturligtvis har satt sina spår när det gäller självrättfärdighet, arrogans och maktlystnad. I grund och botten handlar det dock om alla partier, från Sjöstedts muntra grabbar på vänsterflanken, via mittens luddiga liberaler till de tidigare stolta konservativa moderaterna och kristdemokraterna på andra sidan av skalan. Istället för ideologi och värderingar har vi fått en enda löst sammansatt samling av politiker vars främsta mål är att vara just politiker.

När de olika politiska partierna smälter samman till ett politikervälde, på det sätt som skett i Sverige, är det självklart att det får konsekvenser för medborgarna, och i synnerhet för den medelklass som står för det mesta av skatteinbetalningarna. Glöm den traditionella klasskampen och den tidigare definitionen av medelklass – tänk istället skattebetalande, arbetande och mestadels skötsamma människor i allehanda yrkesgrupper, från gråsossar i blåställ till gammaldags folkpartister inom lärarkåren. Det är de som är medelklassen, den medelklass som via skattsedeln ser till att samhället går runt.

Så vad händer då med denna hårt arbetande medelklass när politikerna samlas i en enda degig klump i mitten av den politiska sfären, mätta och belåtna och fast beslutna att inte sticka ut, inte förändra, inte ta ansvar – utan bara klamra sig fast vid makten? Den blir till en kassako för makthavarna. Ständigt nonchalerad, ständigt ignorerad – betydelsefull enbart för förmågan att arbeta och betala skatt. Och oppositionen är inte ett dugg bättre än regeringen. Centerns forcerade Annie Lööf, Liberalernas opålitliga Nyamko Sabuni och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, som ständigt talar med dubbla tungor i flyktingfrågan – de är alla en del av samma politiska mitt, samma politiska maktklan. Och så magister Kristersson i Moderaterna, förstås, som slår på stora trumman med regeringskritiken när det är ofarligt, men som inte visar minsta handlingskraft när han har chansen.

Moderaternas största problem är arvet efter Fredrik Reinfeldt och hans parhäst Anders Borg. För även om det i viss mån är förståeligt att många var mottagliga för deras tjuskraft när det begav sig – då Grabbarna Grus tog över ett dåsigt parti och föryngrade det med både hästsvans, ring i örat och en hitte på-värdegrund som de hämtat direkt från de mest ointellektuella flummarna på vänsterflanken – så är det helt oförståeligt att det alls finns någon i partiet som vill kännas vid Reinfeldt idag. Men det vill de. De vill helt enkelt inte släppa taget om den storslagna illusionen att Fredrik Reinfeldt var en statsman, trots att det idag är alldeles uppenbart att han var allt annat än just det. Det är sorgligt – och det gör i förlängningen Moderaterna förlamade och oförmögna att ta över styret från de maktfullkomliga Socialdemokraterna och det lilla gröna parti som fått oproportionerligt mycket makt.

Reinfeldts och Borgs makt över Moderaterna blev tydlig nyligen, när den förre finansministern uppmanade Kristersson att föra samtal med Socialdemokraterna om viktiga frågor som migration och invandring. MUF-ordföranden Benjamin Dousa nappade snabbt på betet. Varför? Tja, om du trodde det handlar om att skapa ordning och reda på riktigt så trodde du fel. Som allt annat i svensk politik idag så handlar Borgs utspel om, wait for it… Just det, Sverigedemokraterna. Om inte Moderaterna och Socialdemokraterna går samman så kan SD nämligen bli största parti år 2022. Och detta är uppenbarligen det värsta Anders Borg och Benjamin Dousa kan tänka sig.

Om man frågade dem skulle säkert både Borg och Dousa hävda att deras oro för SD:s framgångar handlar om anständighet. Moderaternas, alltså, eftersom SD ju har utnämnts till ett oanständigt parti. Så är det naturligtvis inte. Allt handlar, som vanligt, om makt och bekvämlighet. Om Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans skulle styra i de mest angelägna frågorna skulle deras makt bli i stort sett oinskränkt. Hur oemotståndligt är inte det?