Centerledaren Annie Lööf har under det senaste året varit föremål för tidvis mycket skarp kritik. De förmodade drivkrafterna bakom hennes uppträdande under den utdragna regeringsbildningen har uppfattats som så fullständigt egocentrerade, och konsekvenserna för svensk politisk utveckling som så fullständigt förödande, att det för många kan ha upplevts som helt motiverat att ta till även mycket skarpa ord.

Ett grundläggande problem med dylika angrep på Lööfs person är att hennes agerande kan synas svårt att förena med hennes sedan tidigare väl dokumenterade aversion för mycket av det svensk socialdemokrati står för. Hur kan en nyliberal fundamentalist som pläderat för omfattande marknadslösningar och en kraftig bantning av staten, med berått mod välja att krossa det borgerliga alternativet och kratta manegen för ett fortsatt långsiktigt maktinnehav för Socialdemokraterna?

Kanske finns det en tolkning som rätar ut dessa frågetecken, och som visar vilken verkligt diabolisk maktspelare Lööf är? Grunden i denna alternativa tolkning är att hon har drivit ett spel vars egentliga mål har varit att en gång för alla knäcka svensk socialdemokrati och i stället tillförsäkra att det nya statsbärande partiet i Sverige, under det kommande seklet, heter Sverigedemokraterna. I denna alternativa tolkning finns ett antal olika komponenter, som på ett mycket subtilt vis har tvinnats samman till en strategisk helhet.

Den första och mest centrala var att det måste skapas en brandvägg mellan Lööf och Jimmie Åkesson. Om det på allra minsta vis hade kunnat uppfattas som att hon hade kontakter med, eller ideologisk samsyn med Sverigedemokraterna hade hela projektet kunnat haverera. Det framträder ur detta perspektiv som helt rationellt att hon i debatter valde att uppträda på ett häpnadsväckande ociviliserat vis. Hennes ständiga utbrott och gälla stämma kan förklaras som ett väl regisserat och mycket framgångsrikt skådespel. Ingen skulle väl ens kunnat komma på tanken att Lööf och Åkesson hade en grundläggande intressegemenskap och en samsyn om lämplig strategi?

Nästa steg var att garantera att Alliansen i valet 2018 inte skulle kunna utgöra ett möjligt alternativ till en fortsatt regering byggd på S och MP. Den fälla hon var på väg att gillra för Stefan Löfven krävde att han måste uppleva en Alliansregering med stöd av SD som ett reellt hot. Samtidigt fick det inte finnas någon som helst möjlighet att en sådan regering faktiskt skulle kunna bli möjlig. Den svaga länken här var Liberalernas Jan Björklund.

Väl vetande att Björklund tidigare varit redo att inta snart sagt vilken ideologisk position som helt, bara han själv stod i fokus, gillrade Lööf en mycket sofistikerad fälla. Vid ett antal möten dit de övriga partiledarna inom Alliansen inte var inbjudna, lyckades hon övertyga Björklund om att hans väg till evig berömmelse skulle gå via ett mycket kraftfullt moraliskt ställningstagande. Det var Lööf som uppmuntrade honom att sätta sina barn i pant för att han aldrig skulle bidra till att ge Sverigedemokraterna inflytande. Därmed var han neutraliserad. När hon satte in stöten emot Alliansen skulle det vara omöjligt för honom att ens glänta på dörren för att ta stöd från SD.

Med dessa inledande operationer avklarade, återstod bara att även moderatledaren Ulf Kristersson måste neutraliseras. Företrädaren Anna Kinberg Batra hade ju begått politiskt självmord genom att – innan tiden var mogen – antyda möjlig samverkan med SD. Om även Kristersson hade börjat sväva på målet om samverkan med SD skulle opinionstrycket för en Alliansregering med stöd från SD kunnat växa till farliga nivåer.

Än värre hade varit om han faktiskt hade accepterat Lööfs propåer om en Alliansregering med stöd från S, vilket de facto skulle inneburit ett slags samlingsregering. Under ett sådant scenario hade Lööfs egen roll varit utspelad och hela poängen med hennes strategi förverkad.

Att sätta grimma även på Kristersson skulle dock inte vara särskilt svårt. Med några subtila viskningar i örat om ”den vuxne i rummet” kunde Lööf tillförsäkra att han inte skulle inta någon ställning alls.

Med artilleriuppmjukningen avklarad var det nu bara själva generalangreppet som återstod. Väl vetande att Stefan Löfven, i sann socialdemokratisk anda, älskar makten över allt annat, gällde det att så långt möjligt höja priset. Målet var att Löfven för att behålla makten skulle vara tvungen att acceptera ett politiskt pris som partiet inte skulle klara av att betala.

Talmannens extrema senfärdighet i strävan att utse regeringsbildare kom här som manna från himlen. Via sitt iskalla maktspel lyckades Lööf mjuka upp terrängen genom att både väcka och krossa förhoppningar på båda sidor. Särskilt viktigt i strävan att höja priset för Löfven var att hon tillsammans med Knähunden Björklund röstade för Alliansens budget. När hon sedan väl släppte fram Löfven som regeringsbildare skulle han tvingas inleda med stora skattesänkningar. 

Med ”januariöverenskommelsen” satte hon sista spiken i kistan. Konsekvenserna skulle kunna liknas vid att ladda upp ett dödligt datorvirus inom arbetarrörelsen, ett virus som kan leda till att Socialdemokraterna tappar så många väljare till SD att man förlorar makten över LO. Samtidigt är Knähunden Björlund borta, liberalerna kommer sannolikt att tvingas lämna Riksdagen, och Alliansen är död.

Det allt mer troliga alternativet i nästa val är en tydlig konservativ majoritet, där Jimmie Åkesson spelar en central roll. Hans stadigt ökande trovärdighet har sannolikt fått betydande draghjälp av Lööfs aggressiva utfall. Nog är det snyggt jobbat – game, set och match till Lööf!

Det kan förvisso invändas att allt detta är väldigt spekulativt, och därtill kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Men det förblir oemotsägligt att resultaten av Annie Lööfs agerande stämmer mycket väl med det som ovan skisserats. När allt kommer omkring kanske hon inte är så väldigt smart, trots allt?