Den fina bildade borgerligheten i Sverige har haft svårt att ta ställning mot immigration och mångkultur. Den har stängt in sig i ett elfenbenstorn och vägrat kritisera de djupgående demografiska och kulturella förändringar som under tio år har skett i vårt land. Men plötsligt häromveckan vaknade man till. Kaffet sattes i halsen. Håret reste sig i nacken. Vad hade hänt? Jo Antiken skulle bort från skolundervisningen.

Den 15 maj i år publicerade jag en artikel här på Det Goda Samhället med titeln ”Den fina borgerligheten måste våga ta i immigrationsfrågan”. Med utgångspunkt i ett seminarium arrangerat av Axess med temat ”Konservatismernas återkomst” beklagade jag mig där över den bildade och förment konservativa borgerlighetens passivitet inför Sveriges just nu pågående demografiska och kulturella förändringar. Jag ställde mig bland annat undrande till ”den märkliga övertygelse om alltings beständighet som framskymtar när borgerliga intellektuella talar om ”Sverige” eller om ”vi i Sverige”. Det är som om tiden stått still sedan 1960. Sverige bara finns där av sig självt, som en självklarhet; ingenting har förändrats, nation och kultur har aldrig ifrågasatts.”

Artikelns huvudsakliga frågeställning var egentligen vad som skulle kunna få denna slumrande borgerlighet att vakna ur sin passivitet. Nu har vi ett halvår senare fått svaret. Antiken! När Antiken (och som det sedan visade sig kristendomen och nationalsången och jag vet inte vad) skulle försvinna från grundskolans läroplan vaknade man äntligen till.

”Va? Ska inte svenska skolbarn lära sig något om vår historia längre? Allt började ju med grekerna och romarna! Ska inte kristendomen ha en särställning i religionsundervisningen? Får man inte tala om Stormaktstiden längre? (Det ska tydligen kallas ”Östersjöväldet” i den mån man ska tala om 1600-talet överhuvudtaget.) Och våra kända psalmer, ska inte de sjungas längre? Och nationalsången, ska den utgå från musikundervisningen?”

Hallå kära bildade akademiker som under två decennier har stått och bräkt om ”liberalism” och ”anständighet” och den ”farliga nationalismen”. Är det dags att vakna nu? Trodde ni verkligen att vi skulle få ha vår kultur, vår historia och identitet ifred? Förstår ni inte att det omstöpande av grundskolans läroplaner ni nu kritiserar bara är en liten del av ett större projekt som i sin helhet syftar till att riva ned allt som har med kultur, identitet och skillnader mellan vi och dom att göra?

Men det är bra att ni reagerar. Förändringen sker nämligen stegvis. Det är en fortgående process. Allt mindre betydelse ges åt det som har med vår egen kultur, vårt eget ursprung att göra. Istället ska skolan förmedla samtidshistoria och ”förståelse” det vill säga ideologisk skolning med utgångspunkt i Västerlandets orättfärdiga moderna historia (kolonialism, Andra världskriget, miljöförstöring). Till viss del sker det också omedvetet. Det är inte så att alla tjänstemän på skolverket förstår innebörden av vad det gör. De bärs fram av en tidsanda som de inte kan distansera sig till. Men det sker ändå.

Att Antiken försvinner från historieämnet (nu har just det förslaget dragits tillbaka) och att kristendomen ges mindre betydelse i religionsundervisningen är inte mindre absurt än att svensk kultur får ge plats i det svenska samhället för mångkultur. Det är egentligen fullständigt logiskt. Och hur kan ni tro, kära bildade akademiker, att kunskaper i vår svenska eller västerländska kultur ska ha samma värde och funktion i ett samhälle som inte längre premierar det svenska och det västerländska? Har ni tänkt er att skolan ska vara en isolerad oas där allt fungerar precis som förut?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Den svenska bildade borgerligheten får skärpa till sig. Släpp på er så förlamande präktighet och ta tydlig ställning för ett svenskt och västerländskt Sverige. Och det handlar inte bara om vad barnen ska lära sig i skolan. Det handlar om att öppet våga bryta med den förödande liberalism som i dess samtida version konsekvent har förnekat värdet av historia, ursprung och identitet.

Många liberaler börjar nu tveka. De börjar kalla sig liberal-konservativa, och det är väl bra. Men här duger inga halvmesyrer. Våga tala om Sverige, om svensk kultur, svenska traditioner. Våga tala om Västerlandet, om västerländsk kultur och västerländska traditioner. Och försök att överge den så endimensionella tanken att öppenheten mot det främmande skulle utgöra själva kärnan i det västerländska tänkandet. Det faller på sin egen orimlighet. Västerländsk kultur kan säkert beskrivas som en öppen eller öppensinnad kultur. Men den öppenheten förutsätter naturligtvis integritet och tydliga gränser. Den förutsätter den faktiska existensen av en västerländsk majoritetskultur som sätter tonen på ett eget territorium.

Det är alltså ingen naturlag, kära borgerlighet, att svenska skolbarn ska få ta del av vårt antika och kristna kulturarv i skolan. Det förutsätter att vi står upp för vår kultur och att vi har en befolkning som identifierar sig med vårt antika och kristna kulturarv.