Efter det att berlinmuren fallit och socialismen kraschat för ungefär trettio år sedan fick västvärlden för sig att den själv utsetts av ödet till framtidens mönster för all evighet. Alla länder, alla samhällen var förutbestämda att bli som USA och Västeuropa.

Vilka var då de gemensamma västerländska egenskaperna eller särdragen som skulle prägla mänsklighetens framtid? En del menar att det var liberalismen eller den liberala demokratin. För mig är dessa ord svåra. Jag kan till nöds begripa att demokrati ungefär betyder att folk ska kunna rösta fram sina politiska ledare. Men vad betyder liberalism?

Jag tror att liberalism betecknar någon sorts tilltro till den mänskliga andens kraft att skapa ett bättre samhälle, kanske till och med för alla människor. Liberalismen är övertygelsen att fria människor gemensamt och utan mycket styrning med hjälp av sitt förnuft ska kunna bygga drägligast tänkbara existens för människorna.

Liberalismen är enligt denna tolkning en tro på en metod och ett resultat. Metoden är den fria människan – som den liberala underavdelningen socialliberalismen dock avser att rejält tygla – och resultatet är framåtskridandet.

Hur kunde mänskligheten efter tiotusentals år av civilisation – där det sällan handlade om att tilltro envar sådana magiska krafter – plötsligt frälsas för denna märkvärdiga religion enligt vilken människan genom egna bemödanden kanske skulle lyckas förverkliga ett paradis på jorden?

Min förmodan är att denna tro kunde få fäste i människors medvetande för att dess förväntade resultat under de senaste århundradena faktiskt varit på väg att förverkligas inför ögonen på de häpna människoskarorna i västerlandet. Den industriella revolutionen, planlöst driven av vetenskap och entreprenörskap inom ramen för ett system av organiserad rättsskipning och lagstadgade medborgerliga fri- och rättigheter, tycktes åt alla lycka kunna bära. Liberalismen funkade, vann devota proselyter och kom att bli en ny religion som kallade sig sekulär eftersom den räknade frälsningen i dollar, pund, euro och personlig frihet i stället för i antal förböner.

Vad vi inte vet är om det var liberalismen som skapade den ekonomiska framgången eller om det var framgången som framtvingade en tolkning som kändes rimlig och som klappade människorna på axeln för att de på egen hand åstadkommit så mycket gott. Jag tror det senare. Västerlandets nya löftesrika ekonomiska utveckling hade skapat en social beställning på en ny förklaring. Den västerländska människan såg att det hon gjorde var gott och skaffade sig en samhällsteori och en människosyn som stämde hyggligt med empiriska fakta och som dessutom lovade mer av det goda. Så uppstod liberalismen.

Sedan kom peripetin, dramats vändpunkt och förvandling till sin motsats. Vi har alla sett vändpunkten och kanske välkomnat den utan att förstå konsekvenserna. Det handlar om hur människosynen muterat under de senaste femtio åren. Liberalismen i sin renaste form representerade en hyllning till den enskilda människans krafter. Alla kunde ta ansvar för sig själva, en föreställning som fick kraft av det faktum att de flesta också gjorde det (medan de övriga gick under vilket ansågs lite genant men oundvikligt). Men under det senaste halvseklet har denna människosyn förvandlats till sin motpol. Utgångspunkten är numera att människan är svag och stödberoende.

Under min livslånga aktionsforskning kring institutionernas påverkan på människans idéer har jag särskilt studerat denna metamorfos. Jag vet vad det är för mekanismer som gör att den människa som en gång ansågs stark numera i stället hålls för svag. Det har att göra med att de styrande politikerna tagit sig uppgiften att göra samhället bättre och samtidigt tillmätts förmågan att faktiskt klara av ett sådant beting.

Att göra världen bättre definieras i den dagliga, praktiska hanteringen som en ambition att minska lidandet i samhället. Samhället blir bättre inte genom att de bästa tillåts dra ifrån utan genom att den lägsta nivån höjs med hjälp av politiska åtgärder. Politikernas enda verktyg är pengar och lagar. Hur går det till när man försöker minska det samhälleliga lidandet med pengar? Jag vet precis ty jag har jobbat under många år i en av de politikerstyrda lidandeminimeringarnas underavdelningar, nämligen på Sida.

Tänk dig att du, som politikernas lydige tjänare, står med en säck tusenlappar och skådar ut över världen med uppgift att minska lidandet. Hur gör du för att säkerställa att det blir maximal nytta för pengarna? Du försöker naturligtvis identifiera de personer som lider mest i syfte att först soulagera just dessa för att därefter ta dig an dem som lider näst mest och så vidare.

I praktiken är detta mycket svårare än du kanske tänkt på ty det är svårt att på ett rättssäkert sätt avgöra vem som lider mest. Den praktiska hanteringens män, sådana som jag, har därför genom beprövad erfarenhet utvecklat en tumregel som säger att där det skriks mest så lids det mest.

Politikernas humanitära drifter får snart betydande effekter på den allmänna stämningen i samhället ty människorna är inte så dumma som politikerna kanske hade hoppats utan inser systemets potential för den som inte räds att öppet demonstrera sina kval. Snart förvandlas hela samhället till en jämmerdal eftersom ingen som vill delta i den stora turneringen om politikernas bevågenhet kan underlåta att framföra sina mest genomtänkta och slagkraftiga jeremiader. De som lider mest övertygande får de stora belöningarna.

Av detta är det enkelt att begripa att den allmänna misslyntheten i samhället ökar i proportion till politikernas beslutsamhet att göra gott. Så omdanas människorna från de liberala idealen där var och en betraktas som bragdman och sin egen lyckas smed till att anses för orättvist drabbat offer för omständigheter bortom vederbörandes egen kontroll.

När denna samhällsförvandling nått en viss punkt kan liberalismen inte överleva eftersom den människosyn på vilken den vilar inte längre är för handen. Det är bara grymt att kräva frihet för människor som inte klarar sig på egen hand.