Innan man börjar förklara något kan det vara bra att försöka fastställa att det faktiskt existerar. Personligen råkar jag ha uppfattningen att journalistkåren på det hela taget är vinklad åt det politiskt korrekta hållet men något bevis utöver mina ögons och örons vittnesbörd har jag inte, det är bara att erkänna.

En viss bekräftelse på att det faktiskt ligger till på det sätt jag förmodar är medieforskaren Kent Asps undersökningar om journalisters partisympatier. Den senaste jag hittat är följande: 

Här framgår att de tillfrågade journalisterna år 2011 till 72 procent sympatiserade med v, s och mp. Det är i alla fall en indikator på politisk korrekthet. Lägger man till fp (nuvarande l) och c så blir det 84 procent. Det vetenskapliga stödet för min uppfattning är trots det lite skakigt – det finns socialdemokrater som inte är särskilt politiskt korrekta medan en del moderater och kristdemokrater faktiskt är det – inte minst för att den politiska korrektheten själv inte är definierad på något slutgiltigt och stringent sätt. (Själv menar jag att de gemensamma hos alla politiskt korrekta idéer – det som gör dem till en relativt sammanhållen ideologi – är att de artikulerar egenintresset hos den svenska maktens järnaxel, alltså politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet samt dessas klienter.)

Därmed har jag, lite lättvindigt kanske, kommit fram till att journalisternas PK-ism är tillräckligt väl etablerad för att behöva förklaras.

Journalister är intellektuella om man med denna benämning avser folk som jobbar med ord, till exempel läser dem, skriver dem och besitter förmågan att uttala dem harangvis i ordnade former under en relativt lång stund, till exempel fem minuter, utan besvärande stakningar eller avvikelser från ämnet.

Definierad på det sättet blir det uppenbart att urformen för en intellektuell är prästen. Innan Gustav Vasa socialiserade kyrkan jobbade de intellektuella hos påven. Efter det att kyrkan förstatligats jobbade de intellektuella hos svenska staten. Gustav Vasa ville att prästerna skulle förkunna kungens ord, inte påvens, och han fick som han ville. Betänk att det enda massmedium som fanns på den tiden var predikstolen.

Min tes är att svenska intellektuella alltsedan dess varit statsfromma. Av de intellektuella har bara ett litet antal förblivit vid sin läst som präster i Svenska kyrkan. De flesta har numera kommit att förkroppsligas som journalister men likafullt som maktens för det mesta lydiga tjänare.

Man kan notera att i det i länder med flera kyrkor, som inte alla, eller kanske någon, är kopplade till staten finns en betydligt större åsiktsvariation än i Sverige hos journalister och andra intellektuella.

Så långt hade jag kommit i min förklaring av journalisternas speciella relation till staten – maktens härolder, inte makten själv – för en lyssnande vän när han avbröt mig och frågade hur det gick till när statsfromheten traderades från generation till generation av intellektuella. Att prästerna blev Gustav Vasas andliga drängar kan man kanske förstå, men varför ska en journalist på privatägda Dagens Nyheter fortsätta att krama staten?

För det första måste man inse att den största journalistiska gärningen fortfarande sker i statens regi på skattebetalarnas bekostnad. Det statliga radio- och tevebolaget omsätter åtta, nio miljarder kronor om året vilket sannolikt är en bra bit över hälften av Sveriges totala mediabudget. Det är som om gamla tiders decentraliserade präster runt om i landets kyrkor hade samlats ihop på Gärdet för att sprida centralmaktens budskap.

För journalister är ett jobb hos statsmedia det kanske mest eftertraktade som går att få. I varje fall tror jag att den kultur och den ideologi som naturligt utvecklas i statens närhet och famn är så stark att den sätter sin prägel på hela det fortfarande homogena skrå som de svenska intellektuella utgör.