Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland.

För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. För övrigt samma hus där SIBA-chefen Fabian Bengtsson några år senare skulle sitta kidnappad och fängslad i en låda, alltså inget direkt högstatusområde. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Något motvilligt beviljade jag henne asyl. Efter att ha reglat dörren och försäkrat mig om att inga ljud hördes från grannen, bäddade jag åt henne i soffan. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Hon var mycket tacksam och berättade att hon bestämt sig för att lämna sambon och kontakta släktingar, i hopp om att hitta en trygg plats att vara på. Hon gav sig iväg och jag önskade henne lycka till. Vi sågs aldrig mer.

Ungefär så tycker jag svensk asylpolitik borde fungera. Om en granne råkar i nöd, är det klart man vill hjälpa till. Det var också på det sättet asylsystemet var tänkt att fungera när det en gång etablerades. Men ska vi hitta en motsvarighet till dagens asylpolitik måste vi ändra en del i historien: 

Istället för en sunkig etta vid E6:an, tänker vi oss en hyfsat rymlig villa i ett lugnt område. En kväll bankar det på dörren och utanför står en förtvivlad kvinna som blivit hotad och misshandlad av sin sambo i Härnösand. Jag höjer en smula på ögonbrynen, men hon förklarar att hon åkt hela vägen från Härnösand för att hon hört att jag har särskilt gott om mat i kylskåpet. Dessutom gillar hon huset. Jag vill inte bråka om detaljer och kvinnan ser verkligen ut att behöva hjälp, så jag släpper in henne. Kanske har jag mig själv att skylla, eftersom jag nyligen gått ut i en rikstäckande reklamkampanj där jag förklarar att alla som kommer till mitt hus behandlas som likvärdiga familjemedlemmar. Man vill ju visa att man har en juste värdegrund.

Nästa dag knackar en pojke på dörren och han har liftat ända från Kiruna; en plats där ingen tycker om honom och han vet uppriktigt sagt inte vad han ska ta sig till. Jag inkvarterar honom i källaren och strax därpå ringer det på dörren igen. Den här gången är det en man från Öxnered som förlorat allt han äger, jagas av maffian och dessutom lider av diabetes. Avvisar jag honom går han en säker död till mötes. Jag inkvarterar honom i städskrubben, men han påpekar att städskrubben inte lever upp till normen för likvärdigt familjemedlemskap, så han får bo i ett hörn av vardagsrummet.

Pojken från Kiruna känner sig ensam och vill att hans mamma och syskon också ska flytta dit. Eftersom dom inte har råd med biljetten ber han mig skicka pengar. När familjen anländer får dom också bo i vardagsrummet, men diabetesmannen tar sig friheter med familjens småflickor så dom måste i all hast flyttas till tvättstugan.

En del andra problem tillstöter. En arbetslös diversearbetare med ångestproblematik, som jag tillåtit tälta på garageinfarten, visar sig vara samme man som misshandlade kvinnan i Härnösand. Därför måste jag leja en säkerhetsvakt som skyddar henne varje gång hon vill gå in och ut ur huset.

Kirunapojkens familj är lite kinkiga med maten och äter mest renstek och vildfångad lax, vilket tär hårt på ekonomin. Dessutom tillhör de en religiös sekt som kräver absolut tystnad om söndagarna. Söndagar är tyvärr också den dag då mannen från Öxnered vill träna med sitt rockband, vilket leder till ständiga bråk och konflikter. För att få en gnutta lugn och ro flyttar jag ut i soprummet, samtidigt som jag bestämmer mig för att införa totalt inflyttningsstopp. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Avvisade nykomlingar samlas utanför mitt staket. Media tillkallas och på plakat och banderoller kan jag läsa att jag är en rasist. Det visar sig nämligen att mitt plötsliga inflyttningsstopp saknar stöd i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. I stridens hetta råkar min bil sättas i brand, vilket gör att jag får svårt att ta mig till jobbet om morgnarna. Samtidigt fortsätter räkningarna att rulla in och skuldberget växer.

När jag stängt dörren till soprummet om kvällen funderar jag över hur allt det här började. Vad var det som gick fel? Jag ville ju bara i all välmening ställa mig bakom den självklara principen att alla människor är lika mycket värda. Kanske var det en dålig idé att gå ut med den där reklamkampanjen? 

P.S. Denna krönika har inspirerats av det här nyhetsinslaget i TV4, som sändes den 28 oktober.