Det finns en ofta uttalad formel avsedd att framställa det egna lägret som ansvarsfullt och ansvarstagande och det motsatta lägret som opålitligt och ansvarssmitande: 

Ett samhälle måste byggas utifrån gemensamma värderingar och skyddas mot dem som äventyrar denna nödvändiga enighet.  

Det är vad regeringens företrädare menar – om de nu menar något över huvud taget – när de talar om den gemensamma värdegrunden som en motsats till vad oppositionen, främst SD, står för. 

Problemet är bara att samma anspråk uttrycks just av SD. De anser sig vara företrädare för de gemensamma, folkliga värderingar som svikits av regeringen. 

Hur går detta ihop? Förklaringen är att SD är populister, medan regeringspartierna företräder etablissemanget. 

Regeringen förklarar sin kritik av SD med att detta parti är populistiskt och därmed, a priori, skulle vara ansvarslöst och omöjligt att samarbeta med eller ens respekteras som politisk kraft. Regeringspartierna använder alltså ordet populist som skällsord. 

Det finns ingen allmänt accepterad definition av populism, men alla verkar vara överens om att ett oundgänglighet inslag är föreställningen om en, om inte ofrånkomlig, så ändå sedan länge etablerad motsättning mellan eliten och folket, mellan de etablerade och väljarna. 

Denna föreställning om eliten och etablissemanget använder sig förvisso SD av. För dem är det ett mycket effektivt vapen. Vad kan det bero på? Varför lyssnar folk? 

Därför att SD har rätt och många, och allt fler, väljare håller med dem. 

Sveriges moderna, politiska historia kännetecknas av minoritetsregeringar och framförhandlade kompromisser. Det betyder att alla är lika skyldiga trots maktväxlingar. Det gäller helt uppenbart skolan. Det gäller förstås sjukvården och försvaret. Och det gäller invandringen. 

Samförståndet och därmed förmågan att grunda beslut på kompromisser har varit en fördel för att sätta igång och bygga upp – men en mycket stark nackdel om politiken behövt förändras. Vem vill vara den förste att angripa det han själv varit med att bygga upp?  

När riksdagens partier 1976 i enighet beslutade, att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle kan man beskylla dem för okunskap och naivitet. Ändå framstod beslutet kanske då bara som en förlängning av den dittillsvarande efterkrigstida invandringspolitiken som i huvudsak varit lyckosam. 

Invandringen bytte sedan skepnad från att främst ha varit en arbetskraftsinvandring till att bli en på asylrätten grundad invandring av människor med annorlunda bakgrund: mer outbildade och mer präglade av förmoderna värderingar. 

Snabbt tornade svårigheter upp sig. Dem låtsades man inte om – och fortfarande vill man inte se dem. När Östling berättar om sina erfarenheter – ”Jag såg det” – blir han beskylld för att förtala den folkgrupp – somalier – som det rörde sig om.  

För att skydda sig självt ville under åren inget av de etablerade partierna bryta sig ut och förorda en annorlunda politik. Alla var de ju ansvariga. För, som sagt, vem vill kritisera sig själv? Och hur skall man kunna förorda det som man så länge och med emfas tagit avstånd från? M och Kd försöker nu, men de har svårt med trovärdigheten. 

Allteftersom invandringens kostnader – sociala och ekonomiska –  blivit så tydliga att det blivit omöjligt att förneka dem, fastän man förstås ännu försöker, har det enda fristående partiet – SD – fått allt mer gehör, allt fler röster. 

Det första kriteriet på populism är alltså med råge uppfyllt. Det finns en tydlig, lättbeskriven motsättning mellan väljarna – också kallade folket – och etablissemanget. 

När de etablerade partierna föraktfullt talar om SD som populister, skjuter de sig alltså själva i foten. De vidimerar att de är en avskild elit, ett från folket avskärmat etablissemang. 

Ett annat kriterium, som ibland anförs som kännetecknade för populism är föreställningen att endast ett parti kan företräda den sanna folkmeningen. Detta krav kan likna det som tidigare, mer giftiga antietablissemangspartier, har hävdat. 

Det har, såvitt jag vet, inte SD hävdad. Å andra sidan har de inte behövt hävda detta särdrag. Det utanförskap som påtvingats dem har gjort deras särställning uppenbar. När nu allt fler sympatiserar med dem går det inte att förneka att de företräder den folkmening som de andra alltmer desperat förnekat – förnekat därför att endast total förnekelse kunnat skydda deras politik. 

De etablerade partierna har, genom att skälla SD för populister, understrukit att de är något annat. De står för en gemensamt framförhandlad och utformad politik, grundad på gemensamma värderingar, ofta kallad värdegrunden. 

Väljarna håller med dem. Därför går de till SD. (Det är rörande med vilken naivitet de etablerade partierna utgår från att väljarna skall se SD som de annorlunda och onda, när de stöter bort uppstickarpartiet. De kunde inte föreställa sig det som nu har hänt: SD ses som det goda alternativet, det som kan erbjuda något hopp, medan de gamla partierna framstår som onda i sin verklighetsförnekelse.) 

Kunde den politiska utvecklingen blivit annorlunda? Det kunde den, om det funnits en företrädare från de etablerade partierna, lika fräck och smidig som Macron i Frankrike. (Han tog sig fram inom socialisterna, innan han grundade eget).  Jag har alltsedan han dök upp hävdat att han är en populist. Och det stämmer i så måtto att han grundat sin framgång på ett avståndstagande från de gamla partierna, inte bara från deras politik. 

I veckan fyllde han på med att också anamma och uttala en annan invandringspolitik. Han gjorde det i den så kallade högerextrema publikationen Valeurs Actuelles. (Ett utförligt referat finns här. Det framgår tydligt att han gör denna omsvängning i rädsla för det ökade gehör som återigen möter Le Pen och hennes RN Rassemblement National). 

Som någon suckar: ”Så långt borta den tycks vara, den tid då Macron tackade Merkel för att hon förmådde bevara Europas värdighet”. Och en annan: ”Masken har fallit!”. 

Macron har redan tidigare, vid ett tal då han utvärderat första hälften av sin ämbetsperiod, aviserat denna förändring. Därvid yttrade han en självklarhet, som dock alls icke är självklar i Sverige: ”Vi har inte rätt att låta bli att betrakta och bemöta detta ämne”. 

Tänk om svenska och andra europeiska politiker (också Macron) vågat göra detsamma för många år sedan, då invandringens negativa konsekvenser var uppenbara för alla, men förnekades av så många.