Grundtanken bakom ”public service” är en i sig vällovlig vision. Offentligt finansierad radio och television förfaller inte till att göra program vars huvudsakliga strävan är att maximera antalet lyssnare och tittare, genom att tilltala ytliga och ibland tämligen vulgära intressen. Dess icke-kommersiella utbud präglas i stället av seriös opartisk nyhetsförmedling, av fördjupande debattprogram som bjuder in seriösa företrädare för olika samhällsintressen, samt av hård bevakning av den offentliga maktens företrädare.

Erfarenheterna av svensk ”public service”, tillhandahållen av statsradion (SR) och statstelevisionen (SVT), visar tyvärr på en verklighet som är mycket avlägsen från denna vällovliga vision. Det finns två skäl att vara djupt kritisk, och att stödja krav på en avveckling av den offentliga finansiering som numera sker öppet via skattsedeln.

Det första är att de som satts att leda SR/SVT inte har visat någon som helst ambition att erbjuda ett seriöst alternativ till kommersiell underhållning. I trots mot själva grundtanken bakom sitt uppdrag, har man snarare tagit upp kampen med de mest vulgära kommersiella kanalerna, i ett slags ”race to the bortom”. Betydande delar av programutbudet präglas av lek- och tävlingsprogram vars intellektuella innehåll är blygsamt på gränsen till obefintligt, kopplat till en kult av programledare som tycks ha blivit rollmodeller för unga människors karriärval. 

Om nu företrädarna för svensk public service är så förtjusta i att efterlikna och tävla med kommersiella medier, kan det väl inte finnas någon som helst anledning för svenska skattebetalare att befria dem från de finansiella implikationerna av att också konkurrera på lika villkor? 

Det fundamentala problemet med SR/SVT ligger dock inte i det bidrag man lämnar till en allmän förflackning av det offentliga samtalet, utan snarare i en utpräglad ovilja, alternativt oförmåga, att leva upp till grundläggande krav på opartiskhet.

Om svenska skattebetalare skall acceptera att finansiera journalistik bör man självfallet ha rätt att kräva att denna journalistik skall kunna förmedla nyheter utan att journalister avslöjar sina personliga politiska preferenser, och att nyhetsredaktioner skall kunna bedriva en nyhetsvärdering som är just konsekvensneutral. Om SR och SVT skall dömas utifrån dessa betydligt strängare krav, kan slutsatsen inte bli annan än just avveckling av skattefinansieringen. 

Flera opinionsmätningar har visat att en överväldigande andel av journalisterna inom public service har sina politiska sympatier till vänster, främst för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta hade självfallet inte behövt vara något problem, om utbildningen av svenska journalister hade förmått leva upp till det fundamentala kravet på opartiskhet, alltså att dölja egna politiska preferenser och att bedriva konsekvensneutral nyhetsvärdering.

Tyvärr tycks den ohöljda politiseringen ha blivit ett strukturellt problem, i form av att utbildningen av svenska journalister, bedriven vid det Janne Josefsson så träffande kallat ”kommunisthögskolan”, snarare förstärker än motverkar tendenser till att politisera yrkesrollen. 

En nyligen genomförd genomgång av fällningar i Granskningsnämnden visar att en överväldigande andel av övertrampen har skett åt vänster. Detta bekräftar att merparten av journalisterna inom SR och SVT anser att deras huvudsakliga uppgift inte är att granska makten, utan snarare att granska dem som kritiserar makten, alltså just det som var grunden för sovjetisk journalistik. Många svenska journalister upplever nog också detta som den gamla goda tiden. 

Det finns förvisso lysande undantag, i form av professionella journalister som förmår leva upp även till mycket högt ställda krav, men de är just undantag snarare än regel. Att döma av vittnesbörd från Josefsson och andra som lämnat public service, lever de en tillvaro där attityder från den vänsterorienterade majoriteten ibland kan upplevas som starkt ifrågasättande.

Oförmågan att bedriva strikt konsekvensneutral journalistik har framför allt visats i att så mycket av nyhetsvärderingen har styrts av vad som skulle kunna tänkas gynna Sverigedemokraterna. Vissa helt centrala frågor, exempelvis kostnader för migrationen, tas över huvud taget inte upp, med hänvisning till att vi inte ”sätter grupp emot grupp”. I frågor som rör etnicitet och kriminalitet intervjuar man främst kriminologer knutna till Brottsförnekande rådet, som pålitligt kommer att förneka att det finns samband. 

Ett av de i särklass mest groteska exemplen på grov opartiskhet var då programledaren Anna Hedenmo under en partiledardebatt valde att å SVT:s vägnar ta avstånd från ett uttalande av Jimmie Åkesson. Tilltaget fälldes senare i Granskningsnämnden. Att hon trots detta kunde behålla sitt uppdrag kan bara tolkas som att det inte var ett enskilt övertramp utan snarare ett symptom på en djupare redaktionell röta inom SVT.

Om de som satts att leda SVT och SR anser att deras uppdrag är att agera grindvakter, att de anser sig ha rätt att via selektiv informationsförmedling avgöra vad slags information svenska folket skall få ta del av, då finns det betydande anledning inte bara att ifrågasätta om detta är en verksamhet som bör finansieras via skattsedeln. 

Den i särklass viktigaste anledningen till att svensk public service kanske borde avvecklas fullt ut ligger i att det skulle lämna ett betydande bidrag till att stärka det svenska demokratiska systemet. Det är inte bara det fria ordet som är illa ute, då grindvakterna sållar information utifrån deras i grunden sovjetiska princip om att alla måste ha rätt ”värdegrund”, alltså dela maktens värderingar. Även den ”fjärde statsmaktens” grundläggande uppgift att granska den offentliga makten har grovt åsidosatts, då man så tydligt valt att främst granska partier som står till höger, främst men inte enbart Sverigedemokraterna.  

Allt detta borde verkligen utsättas för ingående opartisk granskning.