Det finns onekligen spår av bitterhet i Aron Flams mastodontverk ”Det här är en svensk tiger”, som handlar om Sveriges förehavanden under andra världskriget (och efter). Men boken ger också en psykologisk vinkel på det fenomen som under många år lagt en förlamande filt över hela den politiska debatten, nämligen ”antinazismen”. 

För det första är ”antinazismen” inte riktad mot nazismen. Den lilla krets nazister som framhärdar i att hylla Hitler och Tredje riket är för obetydlig för att göra något avtryck. Blåslampan riktas istället mot den opposition som håller på att ta över Sverige och som i realiteten inte har ett dugg med nazism att göra. Skälet till att SD, AFS, MED (och även delar av M och KD) målas i bruna färger är att det sätter skräck i folk. Skräckslagna människor tänker mindre rationellt, och förhoppningsvis tyr de sig till det Rödgröna blocket för att må lite bättre. 

En genomlyssning av den drygt 20 timmar långa poddversionen av ”Det här är en svensk tiger” bekräftar vad många redan visste. Att det politiska läger som i debatt efter debatt manifesterar sin antinazism, också har de djupaste nazistiska rötterna. Medan de partier som brunsmetas har mindre nazistisk bakgrund, eller ingen alls. (När det gäller SDs tidiga historia ser jag ingen trovärdigare källa än Anders Klarströms bok ”Prima Victoria”, rätta mig om jag har fel.)  

Vi har alltså att göra med det psykologerna brukar kalla projicering, uppförstorat till nationell nivå. Aron Flam verkar anse att hela Sverige är i behov av psykoterapi och har tagit på sig den otacksamma uppgiften att lyfta på locket. Ett tecken på att han lyckats är att hans bok bojkottas av hela den samlade bokhandeln (med ett undantag). Main Kampf går utmärkt att köpa via de stora bokkedjorna, men inte ”Det här är en svensk tiger”. Trots det har boken på kort tid sålt slut och en ny upplaga är på väg. 

Enligt Arons resonemang (som grundas på ett oändligt antal timmars grävande i oändligt dammiga arkiv) var Sverige aldrig neutralt någon gång under kriget. Även om nazismen (då som nu) inte fick något större folkligt stöd, hoppades den politiska eliten in i det sista att Tyskland skulle vinna. Svenska kullager, svenskt stål och svensk järnmalm var livsviktiga för den tyska krigsindustrin och exporten ökade i takt med att kriget fortskred, vilket visar att det inte var fråga om vanlig neutralitet. Tyskarna betalade i guld som stulits från judar, något som den svenska regeringen var fullt medveten om.

Då Tyskland stod under de allierades handelsblockad var relationen med Sverige extremt betydelsefull. Ockupationen av Norge kan ha motiverats av att Hitler ville säkra utförseln av svensk järnmalm via Narvik. Tyska trupper hade tillgång till svenskt territorium, svensk transportkapacitet och till och med Gestapo hade ett svenskt högkvarter, lokaliserat till Luleå. I Oslo skämtade man om att nazisterna behövde två månader för att ockupera Norge, två dagar för att ockupera Danmark och ett telefonsamtal för att ockupera Sverige. Hade Tyskland vunnit kriget skulle Sverige troligen blivit rikligt belönat och fått en ledarställning i Norden. En återglans av vår forna storhet.

Det historiska ”faktum” att Sverige bytte sida 1943, är enligt Aron Flam en efterhandskonstruktion – ett eftermäle som vi förhandlade oss till under överläggningar i Washington 1946. I själva verket pågick handelsutbytet med Tyskland oförminskat fram till oktober 1944, bara månader innan kapitulationen, vilket torde kvalificera Sverige som en av de ”icke stridande axelmakterna”. Vid mötet i Washington ålades också Sverige att betala ett krigsskadestånd, som på svensk begäran döptes om till ”en frivillig donation”.

Det här sätter Sveriges ansvar i en helt annan dager. Om Sverige verkligen hade bytt sida 1943 (eller rentav tidigare) är det möjligt att andra världskriget kunnat förkortas med 1-2 år och miljoner människoliv sparats. Churchill var hela tiden medveten om det svenska dubbelspelet och förlät oss aldrig. Det hjälpte föga att vi försökte muta honom med nobelpriset i litteratur. Han hämtade inte själv ut priset.

Sveriges agerande kan ur strikt nationell synvinkel te sig rationellt. Per Albin Hanssons regering ville satsa på det som under 30-talet såg ut att vara ”den vinnande hästen”. Från Hitlers maktövertagande 1933 strävade man efter att tysta ner den svenska opinionen. Framtiden stod på Tysklands sida och varför riskera sitt land och sitt folk för att motarbeta en utveckling som ändå inte gick att stoppa? (Kanske hade man resonerat likadant om det varit Stalin och inte Hitler som stod i begrepp att ta över kontinenten).

Vad som däremot är oförlåtligt är att Sverige var den siste att överge det sjunkande skeppet. Vi tycktes helt enkelt oförmögna att vika av från den inslagna vägen, än mindre erkänna att vi hade fel. Kanske är det ett svenskt karaktärsdrag, kanske bara ett socialdemokratiskt.

När katastrofen väl var ett faktum, slapp vi ta på oss skulden (vilket tyskarna tvingades göra) och kunde inleda en förnekelseprocess som pågår än idag. Inget pris är för högt för socialdemokraterna när det gäller att visa omvärlden att man inte är några nazister, och aldrig har varit det. Precis som nazisterna skapade sina syndabockar skapar sossarna sina. Jimmie Åkesson och SD har varit den motspelare man behövt för att rentvå sitt samvete.

Det är ett känt psykologiskt fenomen att den som inte erkänner sina misstag riskerar att upprepa dem. I ett känslomättat avsnitt berättar Aron Flam om Olof Palmes famösa middag med Yassir Arafat i Alger 1974. Som förste västerländske statschef träffar han ledaren för terrororganisationen PLO, som om de vore likvärdiga samtalspartners. Fram till 70-talet hade Sverige och resten av västvärlden självklart stått på Israels sida, men lukten av olja blev för stark. Middagen med Arafat markerar en vändpunkt för Sverige och för hela socialistinternationalen. Ett lojalitetsskifte som skulle få stora konsekvenser.

Idag pågår en islamisering runt om i Europa, uppenbarligen organiserad av globala aktörer som Muslimska brödraskapet och finansierad från rika oljestater. Medan ledare som Viktor Orbán, Matteo Salvini och Nigel Farage ser ett allvarligt hot mot vår demokrati, vår nationella suveränitet och det vi förknippar med västerländsk kultur, sätter svenska socialdemokrater åter fingret i luften. ”Den vinnande hästen” den här gången ser ut att heta islam …och varför gå emot en utveckling som ändå inte går att stoppa?

Än en gång kryper Den svenska tigern fram ur skuggorna.