Mona Iréne Schultz är 63 år, mor och farmor. Natten till den 2 november drabbades hennes son och hans familj av ett av de bombdåd som skakar Sverige på närmast daglig basis. Trött på det hon kallar strutsbeteendet i Sverige skrev hon dagen efter dådet ett öppet brev till Stefan Löfven och regeringen på sin Facebooksida. Nu publicerar vi det även på Det Goda Samhället.

I morse blev jag väckt av ett telefonsamtal, som om det vore sig riktigt illa kunde inneburit en ofantlig tragedi.

På bilden ser ni rutan till mitt lilla barnbarns rum och på andra sidan väggen av den sprängda porten låg den finaste lilla killen och sov. Han sov gott i tron att han var trygg i sitt hem. Men kvart över tre i natt väcktes han av ett konstigt väsande ljud och sen exploderade världen!

Någon hade placerat en bomb utanför porten till deras trappingång och hela entrén blåstes ur, taket i entrén föll ner, rutor sprängdes vida omkring, deras ytterdörr for upp, väggen där barnbarnets säng stod fick en stor spricka och glassplitter for in i deras lägenhet. Vi kan bara tacka Gud (?) för att ingen kom till fysisk skada.

Den psykiska vet vi dock inget än, eftersom det kan visa sig långt senare…

Men hela familjen och vi som står dem nära har tusen olika känslor just nu. Det är förutom chock, rädsla för vad som kunde ha hänt, ilska, förtvivlan, förvirring över hur detta kan få ske i vårt land, också djup tacksamhet över att alla är oskadda.

Att de är oskadda är dock inte regeringens förtjänst, får man sorgligt nog konstatera.

Vår förvirring över hur sånt här kan få hända, vem som är ansvarig för svenska folkets och speciellt barnens säkerhet och alla frågor vi har runt denna händelse vill vi ställa till er i regeringen. Ni som väl kan förväntas ställas till svars för hur de kriminella falangerna kan tillåtas härja fritt, utan att ni agerar. Ni som sitter med skygglappar för ögonen och leker med vanliga människors liv. Ni som tror att vi alla är lika blinda som ni tycks vara. NÄR ska ni öppna ögonen och erkänna att ni helt har tappat kontrollen? Att ni inte har en aning om hur ni ska reda ut detta?

För vi vet, vi vanliga människor, fotfolket, vi vet att Sverige, vårt kära fosterland är på väg rakt söderut om ingenting görs i rödaste rappet.

Idag funderar jag och hela familjen på om det alls är tryggt att leva i Sverige längre. Till och med min gamla mamma på 92 uttryckte denna åsikt – och då är detta landet vi alla är födda i, har levt i genom många generationer och det är inte ens ett ”krig” i ordets egentliga mening som jagar oss på flykt…

Barnbarnet som sov i sängen är 8 år, hans lillasyster ska fylla 7 om två veckor. Tills i går kväll upptogs hennes tankar bara av det förestående kalaset. Idag är hon och hennes bror två väldigt rädda svenska barn, vars trygga tillvaro just har rämnat. Deras farmor gråter av sorg över att deras tillit och tron på det goda nu är skakad i sina grundvalar. Jag är idag förtvivlad, förvirrad och djupt bedrövad.