I slutet av en intervju på Swebbtv framförde Leif Östling, före detta chef för lastbilstillverkaren Scania, några erfarenheter från sitt yrkesliv. Enligt mina förhoppningsvis ordagranna anteckningar sa han så här på tal om invandrad arbetskraft från Mellanöstern och Afrika:

Jag har sett så många exempel på senare år där man har kommit in, ja, vi hade ett antal somalier i Oskarshamn och efter två kvartal hade – de var ju närmare hundra stycken – de bara inte grejade det hela, dels att man var tvungen att komma i tid, för det var man ju inte van vid från de samhällen de kom från, dels att jobba ihop, att jobba i team, det var man inte heller van vid. Utav de här hundra som kom in var det bara tio som stannade, orkade stanna. Övriga gick ut i arbetslöshet… Det är ett jättestort problem, det här. Vi underskattar kunskapsbristen och behovet av kunskapsöverföring som kommer att ta absolut en generation ytterligare innan de börjar komma vettigt in i det här samhället. Det är ett otroligt komplicerat samhälle vi har… Jag tror inte vi orkar med mer invandring av de här grupperingarna av människor. Vi har så mycket att ta hand om… Jag tycker nog att företagsledare, åtminstone i mindre sammanhang, uttrycker de här farhågorna… Vi har en kris i den offentliga sektorn framför oss. Man måste tänka om.

Dessa funderingar ledde till en fullkomlig explosion av protester och avståndstaganden. Hans efterträdare på Scania förfasade sig. Fackordförandena anser Östlings uttalanden oacceptabla. En klubbordförande twittrar att ”före detta vd:ar kan hålla fula åsikter för sig själva”. Östling blev petad från sitt ordförandeskap i Södertälje Science park. Det är ungefär som när han för en tid sedan blev petad från ordförandeskapet i Svenskt Näringsliv för att han ställt frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” när skatterna kom på tal.

Hur ska man förstå den avsky och upprördhet som Leif Östling väckt? I sak är det ju ganska oförargliga påståenden. Att undra vad man får för sina skatter är självklart för en nettoskattebetalare – ehuru kanske inte för den vars lön hämtas ur statens och kommunens skatteintäkter eftersom det säkert för en sådan kan falla sig naturligare att anse det häftigt att betala skatt, framför allt att andra göra det – av samma skäl som nästan varenda människa frågar sig vad han får för pengarna när han står i ICA-butiken och tvekar mellan kyckling och isterband till middagen. Hela livet går ut på att undra vad man får för pengarna om man köper det ena i stället för det andra eller tvärtom. Så varför anses det så mycket mer stötande att undra vad man får för de pengar man skickar till staten än att ställa motsvarande fråga till ICA-handlaren? (Återkommer strax till svaret. Ledtråd: majestätsbrott.)

Och varför är det så anstötligt att framföra dubier om somaliers kvaliteter som arbetskraft i modern svensk industri?

Observera förresten att det tydligen inte var det faktum att nio av tio somalier fick sparken eller slutade av något annat skäl som upprör. Det förargelseväckande är själva omnämnandet av händelsen. Det handlar tydligen om något man får göra men inte säga. Situationens ordmagi illustreras även i att Dagens Industri i sin artikel i ärendet inte vågar nämna ordet ”somalier” utan säger att Östling ”pekar ut en nationalitet som, enligt honom, hade svårt att utföra sitt jobb på Scania”.

Vad säger förresten Arbetsförmedlingens experter som har lång erfarenhet av att försöka få in somalier på den svenska arbetsmarknaden? Det skulle jag gärna vilja veta. Varför intervjuar inte tidningarna någon särskilt sakkunnig som kan bedöma sanningshalten i Östlings uppfattning i stället för att brännmärka honom på direkten?

Jag vet svaret. Det handlar om just majestätsbrott. Vår tids majestät är det skattefinansierade politikerväldet med sina favoriter i det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas klienter. Pengar till majestätet bedöms på annat sätt än pengar till vilken affärsinnehavare som helst. Att ifrågasätta nyttan av de pengar som betalas till majestätet uppfattas av majestätet och dess lydiga propagandister i media som en skamlig överträdelse av dekorum.

Att ifrågasätta invandringspolitiken genom att peka på oförutsedda biverkningar är samma sak. Att ifrågasätta visheten i någon detalj i Stalins ledarskap ledde till döden just eftersom det var ett majestätsbrott. Det svenska invandringsprojektet är ett av det svenska politikerväldets stoltaste satsningar och kanske den främsta grunden till att politikerna utnämnt Sverige till humanitär stormakt och därmed sig själva till humanismens profeter. Att det skulle finnas något dolt fel i detta storartade upplägg är helt enkelt förbjudet att föreställa sig.

Vem som helst kan förstå att man måste krossa en sketen lastbilsdirektör som drar ned brallorna på makten. Att han gör sig till tolk för en troligen övervägande del av folket och kanske rentav för sanningen är i det sammanhanget ovidkommande.

PS Om Leif Östling blir åtalad för hets mot folkgrupp så vill jag anhålla om samma åtal med anledning av ovanstående rader.