Man upphör aldrig att förvånas över hur undfallande och menlösa vi har blivit här i Sverige. Det hela aktualiserades helt nyligen då jag pratade med en god vän om att IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi tagits av daga. Medan jag uttryckte en viss förnöjsamhet över att en av de värsta slaktarna i modern tid till sist stoppats var min väninna betydligt mer tveksam över sakernas tillstånd. För IS-ledarens död kommer dessvärre bara att stärka IS, menade hon.

Det där är ett sådant där nonsensargument som man hör allt oftare numera. Vi ska vara snälla och försiktiga, lite varsamma så där, så att vi inte provocerar kriminella att bli ännu mer kriminella, mördare att mörda fler och så vidare. Polisen ska föra dialog med de kriminella, gärna på ett vänskapligt plan och allra helst med en termos kaffe och en korg fikabröd i famnen. Brottsoffer får veta att de varit på fel plats vid fel tidpunkt. Och givetvis ska det förhatliga USA och dess president – som ju är värre än Hitler – lämna Abu Bakr al-Baghdadi i fred, för att inte provocera IS.

Det är inte bara Sverige som leder av den här destruktiva sjukan – för en sjuka är det – utan hela Europa är mer eller mindre smittat. Vi ska vara goda, vi ska vara snälla, vi ska hålla oss passiva även under attack och vi ska absolut inte kränka någon. Allt löser sig om vi bara är godmodiga och håller oss till läran om ”allas lika värde”. En lära som ordagrant innebär att Abu Bakr al-Baghdadi är precis lika mycket värd som de män, kvinnor och barn han slaktat. Bara en sån sak, liksom.

Att den här inställningen skulle ha gett Hitler en promenadseger, om den varit rådande under andra världskriget, är det ingen som tycks förstå eller vill låtsas om.

Det här är ett fullkomligt onaturligt, direkt perverterat, sätt att se på tillvaron. Människan har, precis som andra däggdjur, en inneboende instinkt att försvara sig och sin familj. Det är en av de egenskaper som gör att vi överhuvudtaget överlever. Den självutplånande hållning som nu strömmar genom västvärlden strider helt emot dessa instinkter och håller på att skapa ett samhälle av menlösa nickedockor istället för handlingskraftiga och kompetenta människor. Det är därför vi här i Sverige har kunnat se en rikspolischef gråta över en mördare istället för dennes offer, läsa hur polisen skyller rån och misshandel på att de hederliga medborgarna har för dyra klockor och kläder och se hur straffrabatter utformas så att en person som döms för flera hundra brott får högst ett par månaders fängelse.

Den här sjukan har smugit sig på under decennier. Och den som tror att det enbart är Socialdemokraternas politik som är orsaken har definitivt fel. Det här är i lika hög utsträckning det borgerliga blockets fel. Under åratal har de borgerliga partierna fjärmat sig alltmer från sina respektive ideologier och smält samman till en ängsligt darrande grupp av intetsägande spratteldockor. De tycks oförmögna att tro på sin egen politik och sneglar ömsom mot Socialdemokraterna och ömsom mot Sverigedemokraterna för att se vilken väg de själva ska gå. Och i slutänden kommer de ingenstans.

Till sist var det naturligtvis oundvikligt att ett par av allianspartierna, i strid med sina egna ständiga bedyranden, blev stödhjul åt den rödgröna regeringen. Vågar man inte stå upp för sin egen politik så blir man till sist en vindflöjel utan styrsel. Men de som stannade kvar i den brustna alliansen har inte visat mycket mer handlingskraft. Ulf Kristersson har en fascinerande förmåga att prata utan att egentligen säga något, och hans ambitioner tycks inte sträcka sig längre än till en undanskymd plats i oppositionen. Det tycks som om både Moderaterna och Kristdemokraterna är så vettskrämda över att bli betraktade som konservativa av de rödgröna – och av de små blåa stödhjulen i mitten – att de inte ens försöker att värna de värderingar som ligger till grunden för ett gott samhälle.

Vilka är då dessa värderingar? De är värderingar som delas av människor över hela den politiska skalan – av de allra flesta som ännu inte smittats av den destruktiva underdånighetssjukan. Ordning och reda, hederlighet och anständighet, ansvarstagande och krav, ett värnande av familj, släkt och i förlängningen nationen – kort sagt, de värderingar som fört människan framåt genom historien. En värdegrund som fanns hos både borgerlighet och socialdemokrati en gång i tiden, men som nu glömts bort till förmån för en försåtlig och destruktiv hitte på-värdegrund.

Först när de borgerliga partierna repar mod att göra upp med denna hitte på-värdegrunden, och förlikar sig med den värdegrund som faktiskt kan skapa välstånd, kommer de att kunna ta över rodret och skapa ett bättre samhälle för de skattebetalande medborgarna.