Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.

En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.

Det naturliga är att detta slags arbetsmäklerier drivs av fria företag på en marknad. Fria arbetsmäklerier finns faktiskt i vårt land exempelvis i form av head hunting-företag. Jag vet att detta fungerar ty min son jobbar vid ett sådant företag och får lön varje månad.

År 1940 bestämde svenska staten att slå samman alla fria arbetsförmedlingar till en enda statlig organisation, Arbetsförmedlingen. Samtidigt förbjöds arbetsmäkleri genom privata företag i syfte att ge Arbetsförmedlingen monopol.

Det är inte omöjligt att det under de kommande årtiondena var rationellt med ett nationellt statligt monopol för arbetsförmedling. Det här var rekordårens och strukturomvandlingens era där arbetsförmedling i stort sett betydde att flytta småbönder från Norrlands inland till det löpande bandet hos Volvo på Hisingen. Denna hantering lämpade sig kanske för storskalig standardisering.

Sedan dess har två betydelsefulla förändringar inträffat. För det första har de jobb som ska mäklas blivit alltmer varierade. Mäkleriet kan inte längre bedrivas efter standardmallar. Just därför har ett antal head hunting-företag etablerat sig i Sverige med avsevärd framgång, många utländska. De flesta av dessa jobbar med att mäkla höga tjänstemän eftersom sådana rekryteringar lättare kan bära avsevärda konsultarvoden. Men behovet av individanpassat mäkleri sprider sig nedåt i hierarkierna och den gamla Arbetsförmedlingen med sina byråkratiska metoder får svårt att lyckas med jobbet.

Den andra betydelsefulla förändringen är att Arbetsförmedlingen med tiden har fått en ny och väsensskild uppgift, nämligen betala försörjning till arbetslösa medan man låtsas att dessa arbetslösa har någon sorts arbete i syfte att arbetslöshetsstatistiken ska se bättre ut.

För ungefär ett år sedan beslöt moderater och kristdemokrater att skära ned Arbetsförmedlingens budget. I januariöverenskommelsen betämdes på centerpartiets initiativ att Arbetsförmedlingen som har svårigheter att klara mäkleriet ska slippa. I stället ska myndigheten ägna sig åt rena myndighetsuppgifter – blanketter, regler, utbetalningar och sådant – medan verksamhetens kärna – att koppla samman arbetslösa med företag – ska överlämnas till privata aktörer.

Nu har det under våren och sommaren av något för mig okänt skäl visat sig vara svårt att hitta privata jobbcoachföretag. Konsekvensen av detta i kombination med Arbetsförmedlingens ekonomiskt pressade läge och det faktum att organisationens hela kraft går åt till att fundera över sin framtid blir att Arbetsförmedlingen inte kan se om sina klienter. Eller mer brutalt uttryckt: många svåranställda arbetslösa som enligt regelverket skulle ha ett statsfinansierat låtsasjobb – till exempel genom att delta i Etableringsprogrammet för nyanlända à 308 kronor skattefritt om dagen – får inga statsfinansierade låtsasjobb.

Den besvärande konsekvensen av detta, i sin tur, är att de arbetslösa i stället tvingas vända sig till sin kommun för att erhålla försörjningsstöd (socialbidrag). Denna smäll hade kommunerna inte räknat med.

Men inget skärper tankeförmågan som risken att bli hängd (som jag tror Samuel Johnson formulerade det). Kommunerna har nu tänkt ut att om det inte finns tillräckligt med privata jobbcoachföretag så skulle kommunerna själva kunna ge sig in i branschen. På så vis kunde de själva greja låtsasjobb på statens bekostnad åt sina arbetslösa varvid den arbetslöse skulle erhålla exempelvis 308 kronor om dagen som deltagare i Etableringsprogrammet och kommunen spara på socialbidragen. Det är lätt att föreställa sig kraften hos 290 kommunalråd som samlas vid Arbetsförmedlingens huvudkontor i Solna för att skriva avtal om jobbcoachuppdrag.

Det senaste är att staten börjar ifrågasätta om det är lagligt att kommuner blir jobbcoacher och vill tillsätta en utredning. Innan utredningen är klar får kommunerna fortsätta att betala. Jojo.