Mohamed Omar: Halloween är en bra tid att återvända till Dan Andersson

Mohamed Omar

Idag är det den sista oktober och Allhelgonaafton. Den 31 augusti startade Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman en artikelserie under rubriken ”svensk renässans”. I den första artikeln skrev han:

”Vi har en kultur att falla tillbaka på, vi har en tradition, en historia, en gemenskap, en självmedvetenhet.”

Sedan följde flera intressanta artiklar skrivna av olika gästskribenter om bland annat kläder, mat, film, fornminnen och traditioner.

Hur mycket vi än ogillar amerikaniseringen så kan vi inte stoppa halloween – den har kommit för att stanna. Mina barn älskar halloween… Men vi göra den till något annat än ytlig kommersialism. Vi kan festa i den svenska renässansens tecken. Jag skrev tidigare i oktober om hur halloween är ett utmärkt tillfälle att återupptäcka den fornnordiska litteraturen – där finns det gott om spöken.

Till att börja med kanske man kan använda det svenska ordet Allhelgonaafton? Och så kan man ha rovor istället för pumpor… I samma anda använder jag en bockmask på julafton – den rödvita jultomtedräkten har ju blivit en del av den globala kulturen. Jag vill att min jul ska vara mer lokalt färgad. Jag föredrar också Jenny Nyström-tomten framför Coca Cola-tomten.

När man söker på Spotify efter halloweenlåtar får man alltid fram Michael Jacksons ”Thriller”. Det är en bra låt – jag gillar Michael Jackson.

Men av samma anledning som jag gillar julbocksmasken, så gillar jag gamla svenska låtar. Det är något som vi har som inte finns överallt i världen. Det är eget och speciellt.

Det finns många svenska låtar som innehåller halloweenesqa eller skräckromantiska inslag. I det här inlägget tänkte jag tipsa om några av Dan Anderssons dikter. Flera av dem är tonsatta. Man kan hitta dem på YouTube och Spotify.

Dan Andersson föddes 1888 i Dalarna som ett av sex barn. På den tiden var familjerna stora. Han tillhör ungefär samma generation som min morfars far, född 1866. Morfars far hade nio syskon. Min morfars mor, född året före Dan, 1887, hade sex syskon.

Dan var ganska gammal när han gifte sig, 30 år. Männen i min släkt gifte sig vid den tiden när de var i tjugoårsåldern, och brudarna var något yngre. Men som tänkare och poet var Dan ovanlig. Han började publicera dikter i tidningar 1906 och den första boken kom ut 1914. Min morfars far, som var bonde, var 24 när han gifte sig första gången, bruden var 20.

Det hade varit kul att veta mer om min släkt på min fars sida. Han kom från Iran. Men tyvärr vet jag knappast någonting. Och det hade väl ändå inte varit relevant i en artikel om svensk renässans.

Det finns en kuslig stämning i flera av Dan Anderssons dikter. Det är mysigt att tända lyktor i höstmörkret, oavsett om det är en grinande jack o’lantern gjord av en pumpa eller en rova. Därför har jag tagit med dikten ”Sång till min lykta”. Det finns många fler passande dikter, kolla på Projekt Runeberg.

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. –
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.

Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

Vår döde vän

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.
Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,
hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,
log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.
Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.
Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

Höstmelodi

Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla går jag till dom,
och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med ångestens mörka blom.
Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den svala och stränga tid,
som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns barmhärtiga frid.

En sommarens ungmö hon dröjer väl än med en kärlekens visa från förr,
och står som en tiggerska bedjande kvar vid min ungdoms stängda dörr.
Som flyttande fåglar försvinna de år som gjorde mitt hjärta glatt,
och dagens saga och kvällens sång de ropa: vi gå – god natt!

Så faren, I fåglar från barnets land, jag gläds ej längre åt er!
Här kommer en djupens och mörkrets örn och slår vid mitt läger ner.
Han har natt kring vilande vingar och hans huvud är grått av år,
men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett hopp om vår.

Kanhända hans vingar och rygg ha makt att föra mig bort en gång,
till andra land och till andra hav att lära en sommarens sång.
Kanhända han för mig med glädje bort till en strand av en sällsam sjö
med vågor som orgelbrus bärande mig till en drömmens blommande ö.

Och där skall min gård vara full av träd och av storm som psalmers brus,
och min själ bli en harpa som sjunger högt i vårens lågande ljus.
En harpa som brister och smältes ihop med Det Eviga, det som är,
och som i sin ändlösa famn av frid den namnlösa tystnaden bär.

Sång till min lykta

Jag tände dig längesen, flämtande lilla,
under åren som gått har du brunnit för mig.
När natten var fridfull och heligt stilla,
som man gläds åt solen jag gladdes åt dig.

Du var dock en vägtröst i mörkrets öken,
när andra njöto av sovande ro.
Ditt sken var en stjärnas blänk genom töcken,
en ögonens lust i den sömnlöses bo.

Du lärt mig att tålmodigt midnatten bida,
i ditt sus låg det frid och du lärde mig den,
i ditt mattgula ljus har jag lärt att lida,
att tvivla och häda och glädjas igen.

Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle växa och flamma med vitare ljus,
skulle lära mig tro – dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.

Men dör du en gång, blir du trött att brinna
och lämnar mig vänlös i kolmörkt rum,
då vill även jag bryta upp och försvinna,
då vill jag som du slockna ut och bli stum.

Gengångare

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben –
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli –
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.

En kväll då många tänker på döden, även om de gör det på ett skojigt sätt, så kan man göra något för den svenska renässansen genom att hålla Dan Andersson vid liv. Han kom från ett fattigt hem och hade haft många så kallade ”skitjobb” innan han dog i en olycka. Det var en höstkväll, i september 1920, då Dan sov på Hotell Hellman i Stockholm. Man hade använt vätecyanid man för att utrota vägglöss, men inte vädrat ut sängkläderna ordentligt. Där har vi en sann, skrämmande historia.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

16 reaktioner på ”Mohamed Omar: Halloween är en bra tid att återvända till Dan Andersson

  1. tom crean skriver:

    Jag har inte något emot denna svenska nationalromantik men något skaver. Det första är att det inte talar till mig, jag vet inte hur svenskar var förr, och redan för 30år sedan så avskydde jag mycket av det ”svenska”, för Sverige var helt socialdemokratiskt, med ett uppfostrande storebrorssamhälle som hade förstört vårt kulturarv. Istället så fann jag mina rötter i ett bredare europeiskt kulturarv, nej ännu bredare, ett västligt kulturarv. Jag älskade att åka till Österrike som barn och se deras välbevarade byar och Jesusfigurer i små altare, eller att åka till Spanien och se fiskebåtar och gamla gubbar som språkade, eller Grekland. Senare plågade den intellektuella fattigheten mig svårt och jag fann återigen en utväg hos de europeiska stora författarna och filosoferna och senare ändå, fysikerna. Det jag aldrig fann var kristendomen, socialdemokraternas förstörelseverk hade lyckats på denna punkt.

    Så vad skaver nu? Jo, det känns återigen som om någon ovanifrån försöker proppa ner något i min hals, precis som socialdemokratin, med detta prat om ”Sverigevänlighet”. Man kan ana hur också detta kan gå fel. Dessutom så är problemet vi brottas med, att vänsteraktivister nu styr i nästan hela västvärlden inte lokalt, utan globalt. Så om alla nationsvänliga kämpar emot lokalt, men fienden globalt så verkar utgången given. Vi skall hålla på nationen och våra traditioner och lägga er EU men om vi inte inser att det tänkande vi försöker rädda är europeiskt, så tror jag vi misslyckas.

    Gillad av 5 personer

  2. Erik2 skriver:

    Thorstein Bergman. Fantastiska tolkningar av Dan Andersson i musikform. Just en En spelmans jordafärd är oerhört drabbande. Jag ser precis allt framför mig när jag lyssnar på den. Alla spelmannens drömmar. Allt jobb som man bara gör, osv. Oj vad bra. Vilken bra påminnelse, tack.

    Gillad av 1 person

  3. Östanskog skriver:

    Tack Omar. – Min favoritsosse Göran Greider läser säkert din text. Det är inte varje dag Dan Andersson blir omnämnd. Göan har skrivit, att Andersson pasar inte in i nationalismen. Där har han fel. Andersson passar in i nationalismen på samma sätt som Serge Gainsbourg, Johnny Hallyday eller Charles Aznavour passar in i fransk nationalism. Alla dessa och många andra – med rötter i andra länder – har BIDRAGIT med något utan dubbla lojaliteter.

    Gilla

  4. lenam skriver:

    Oj det var en stark berättelse i diktform. Jag trodde Dan Andersson tog sitt eget liv. Det här var en ny berättelse om honom att han av misstag blev förgiftad. Så tragiskt och onödigt. Mänskligt slarv helt enkelt.

    Gilla

  5. Hortensia skriver:

    Finemang, Eddie, att du uppmärksammar avdöda svenska diktare och allehanda anrika, men mestadels avlagda, svenska seder och bruk… och att julbocken istället för tomten besöker familjen Råbock vid jul verkar ju inte mer än rätt.

    Gilla

  6. Thomas skriver:

    För drygt 10 år sedan besökte jag Dan Andersson veckan u Ludvika. Med bl a Sofia Karlssons finstämda svarta ballader som en av höjdpunkterna.
    Nästa år är det 100 år sedan DA gick bort, det kommer nog uppmärksammas lite extra.
    Fina texter av DA som Omar tar med i texten,
    även ”gillet på vinden”passar nu denna tid på året.

    Abba är inte min musiksmak, bättre då när Björn Ulvaeus var yngre och sjöng i Hootenanny Singers och tolkade många av våra skalder och diktare.

    En annan musiker av helt annan stil och dignitet är Ludvig van Beethoven.
    2020 är det 250 år sedan en av de främsta tonsättaren föddes och det kommer så klart uppmärksammas.
    Att jag har upp Beethoven här tycker jag passar rätt bra faktiskt. Det är något med honom som för tankarna till denna årstid. Ingen annan kompositör förknippar jag lika mycket med förgängelse, död, mörker, höst,månsken, dysterhet.

    Hans liv var heller ingen dans på rosor, allra minst på slutet.
    Men den andra sidan av myntet är fantastisk musik att lyssna på,
    Jag använder den till bildspel ex.
    Inte många andra har skrivit lika förtrollad musik.
    Hoppas det är fullmåne ikväll, då ska jag sätta på denna låt på full styrka.

    Gilla

  7. Hedningen skriver:

    Dan Andersson var en stor poet, kanske en av våra största genom tiderna; och det är precis som Mohamed Omar säger – vi kan alltid – och fortfarande falla tillbaka på vårt kulturarv, oavsett om vi firar Alvablot eller Allhelgona. Här finner jag gehör för vad jag ser som även mina idéer, lisa för själen och en stunds respit, innan det är dags att hasta vidare.

    Dock kan man notera, att ingen mindre än den Svenska Akademin i veckan riktade ett skarpt brev till någotslags aggressiva extremister för att ha citerat Heidenstam och Tégner i olämpliga sammanhang på sin hemsida, och enligt dagspressen skall även högerextremisterna ifråga (ja, ni vet säkert vilka jag pratar om) ha blivit polisanmälda för sitt i hög grad olämpliga citerande.

    Jag undrar nu om detta är början på en ny ”trend” i cyberspace, dvs att Akademin eller någotslags smakdomare får till uppgift att tillsammans med svenska domstolar avgöra vem som skall få citera vilka dikter och när. Förvisso är extremisternas åsikter avskyvärda, men var slutar då dessa rättsfall – och i vilket moras ? Kan också ”Det Goda Samhället” som ju av vissa beskyllts för att vara en högerextrem sajt, ehuru helt felaktigt, isåfall åtalas för Dan Andersson citat ?

    Nja, det vore nog absurt om så skulle ske. Kulturarvet tillhör alla, eller vemsomhelst, skulle jag vilja påstå. Även rena busar kan citera det, och kanske är vissa busar just alltid busar och dårar, men trots allt får vi tro på att kulturen har en renande och helande förmåga…

    Gillad av 1 person

  8. Soft slaughter is also slaughter.Soft genocide is also genocide.Says the sacrificial swedish lamb. skriver:

    Under 20- och 30-talet var enligt trovärdiga källor nästan hälften av bostadsbeståndet i Stockholm vägglus-infekterat och utgjorde därför ett folkhälsoproblem.Senare under femtiotalet kunde vägglus-plågan effektivt bemästras med hjälp av DDT – ett preparat som i sin tur bannlystes i bl a Sverige på 70-talet pga att det ansågs leda till bl a högre frekvens av vissa cancerformer hos dem som exponerades för medlet.DDT är nu förbjudet som bekämpningsmedel i hela den sk civiliserade världen dock med ett fåtal undantag bl a Nordkorea ,där enligt uppgift DDT fortfarande tillverkas och används.I dagens Sverige sprids vägglöss epidemiskt bl a beroende på att de svenska myndigheterna förbjudit användandet av effektiva vägglus-motmedel.I nyproducerade bostäder specialdesignade för ”settlers” från tredje världen kommer emellertid kiselgur.som är ett effektivt vägglus-motmedel att från början byggas in i de nyuppförda mycket dyra settler-bostäderna.I bostadsområden huvudsakligen bebodda av ”etniska” dvs etniska svenskar har redan nu Anticimex en lysande och ständigt ökande marknad.Cimex betyder faktiskt vägglus.I metropoler som New York,Paris och London är vägglus-plågan idag ett växande problem-inte minst på de fashionabla 5-stjärniga lyxhotellen.Så har t ex Waldorf Astoria i en uppmärksammad dom tvingats betala ett mycket stort skadeståndsbelopp till en hotellgäst som drabbats av vägglöss-angrepp vid vistelse på ett av Waldorf Astorias hotell i New York.Även hotellen i Paris är formligen invaderade av vägglöss och ibland men ej så ofta kackerlackor.Inte bara en gång emellertid har en frukostätare på ett av dessa sk stora och klassiska hotell till sin fasa upptäckt kackerlackor i sin ”jungfruliga” Paris-hotellfrukost.En upplevelse som även kan fås i Stockholm.Bon appetite!Vägglus och kackerlack-dödarmedel är i ”föregångslandet” Sverige helt förbjudna-i Danmark däremot kan de inhandlas av envar för en rätt billig peng.Är turistbranschen och migrationsverket i maskopi med Anti-cimex för de hägrande gemensamma vinsternas skull?Follow the money-trail!Vägglössen-snart i en miljö mycket nära dig?Även i redaktionslokaler?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.