Mohamed Omar: Halloween är en bra tid att återvända till Dan Andersson

Mohamed Omar

Idag är det den sista oktober och Allhelgonaafton. Den 31 augusti startade Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman en artikelserie under rubriken ”svensk renässans”. I den första artikeln skrev han:

”Vi har en kultur att falla tillbaka på, vi har en tradition, en historia, en gemenskap, en självmedvetenhet.”

Sedan följde flera intressanta artiklar skrivna av olika gästskribenter om bland annat kläder, mat, film, fornminnen och traditioner.

Hur mycket vi än ogillar amerikaniseringen så kan vi inte stoppa halloween – den har kommit för att stanna. Mina barn älskar halloween… Men vi göra den till något annat än ytlig kommersialism. Vi kan festa i den svenska renässansens tecken. Jag skrev tidigare i oktober om hur halloween är ett utmärkt tillfälle att återupptäcka den fornnordiska litteraturen – där finns det gott om spöken.

Till att börja med kanske man kan använda det svenska ordet Allhelgonaafton? Och så kan man ha rovor istället för pumpor… I samma anda använder jag en bockmask på julafton – den rödvita jultomtedräkten har ju blivit en del av den globala kulturen. Jag vill att min jul ska vara mer lokalt färgad. Jag föredrar också Jenny Nyström-tomten framför Coca Cola-tomten.

När man söker på Spotify efter halloweenlåtar får man alltid fram Michael Jacksons ”Thriller”. Det är en bra låt – jag gillar Michael Jackson.

Men av samma anledning som jag gillar julbocksmasken, så gillar jag gamla svenska låtar. Det är något som vi har som inte finns överallt i världen. Det är eget och speciellt.

Det finns många svenska låtar som innehåller halloweenesqa eller skräckromantiska inslag. I det här inlägget tänkte jag tipsa om några av Dan Anderssons dikter. Flera av dem är tonsatta. Man kan hitta dem på YouTube och Spotify.

Dan Andersson föddes 1888 i Dalarna som ett av sex barn. På den tiden var familjerna stora. Han tillhör ungefär samma generation som min morfars far, född 1866. Morfars far hade nio syskon. Min morfars mor, född året före Dan, 1887, hade sex syskon.

Dan var ganska gammal när han gifte sig, 30 år. Männen i min släkt gifte sig vid den tiden när de var i tjugoårsåldern, och brudarna var något yngre. Men som tänkare och poet var Dan ovanlig. Han började publicera dikter i tidningar 1906 och den första boken kom ut 1914. Min morfars far, som var bonde, var 24 när han gifte sig första gången, bruden var 20.

Det hade varit kul att veta mer om min släkt på min fars sida. Han kom från Iran. Men tyvärr vet jag knappast någonting. Och det hade väl ändå inte varit relevant i en artikel om svensk renässans.

Det finns en kuslig stämning i flera av Dan Anderssons dikter. Det är mysigt att tända lyktor i höstmörkret, oavsett om det är en grinande jack o’lantern gjord av en pumpa eller en rova. Därför har jag tagit med dikten ”Sång till min lykta”. Det finns många fler passande dikter, kolla på Projekt Runeberg.

En spelmans jordafärd

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. –
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.

Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

Vår döde vän

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.
Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,
hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,
log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.
Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.
Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

Höstmelodi

Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla går jag till dom,
och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med ångestens mörka blom.
Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den svala och stränga tid,
som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns barmhärtiga frid.

En sommarens ungmö hon dröjer väl än med en kärlekens visa från förr,
och står som en tiggerska bedjande kvar vid min ungdoms stängda dörr.
Som flyttande fåglar försvinna de år som gjorde mitt hjärta glatt,
och dagens saga och kvällens sång de ropa: vi gå – god natt!

Så faren, I fåglar från barnets land, jag gläds ej längre åt er!
Här kommer en djupens och mörkrets örn och slår vid mitt läger ner.
Han har natt kring vilande vingar och hans huvud är grått av år,
men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett hopp om vår.

Kanhända hans vingar och rygg ha makt att föra mig bort en gång,
till andra land och till andra hav att lära en sommarens sång.
Kanhända han för mig med glädje bort till en strand av en sällsam sjö
med vågor som orgelbrus bärande mig till en drömmens blommande ö.

Och där skall min gård vara full av träd och av storm som psalmers brus,
och min själ bli en harpa som sjunger högt i vårens lågande ljus.
En harpa som brister och smältes ihop med Det Eviga, det som är,
och som i sin ändlösa famn av frid den namnlösa tystnaden bär.

Sång till min lykta

Jag tände dig längesen, flämtande lilla,
under åren som gått har du brunnit för mig.
När natten var fridfull och heligt stilla,
som man gläds åt solen jag gladdes åt dig.

Du var dock en vägtröst i mörkrets öken,
när andra njöto av sovande ro.
Ditt sken var en stjärnas blänk genom töcken,
en ögonens lust i den sömnlöses bo.

Du lärt mig att tålmodigt midnatten bida,
i ditt sus låg det frid och du lärde mig den,
i ditt mattgula ljus har jag lärt att lida,
att tvivla och häda och glädjas igen.

Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle växa och flamma med vitare ljus,
skulle lära mig tro – dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.

Men dör du en gång, blir du trött att brinna
och lämnar mig vänlös i kolmörkt rum,
då vill även jag bryta upp och försvinna,
då vill jag som du slockna ut och bli stum.

Gengångare

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben –
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli –
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.

En kväll då många tänker på döden, även om de gör det på ett skojigt sätt, så kan man göra något för den svenska renässansen genom att hålla Dan Andersson vid liv. Han kom från ett fattigt hem och hade haft många så kallade ”skitjobb” innan han dog i en olycka. Det var en höstkväll, i september 1920, då Dan sov på Hotell Hellman i Stockholm. Man hade använt vätecyanid man för att utrota vägglöss, men inte vädrat ut sängkläderna ordentligt. Där har vi en sann, skrämmande historia.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)