Gästskribent Paula Ternström: Fedra/Hippolytos på Dramaten

Paula Ternström

Paula Ternström har sett Dramatens uppsättning av Fedra/Hippolytos. Den svenska version om Hippolytosmyten som nu skrivits utifrån tre äldre förlagor är utsökt i sin allvarliga högstämdhet. Men uppsättningen lyckas inte förvalta textens skönhet. Det är uppfriskande att Dramaten tar ut svängarna med experimentell teater, men den könsöverskridande rollbesättningen förvirrar och känns mest malplacerad.

Jag längtar språket. Jag längtar orden som renar mig. Jag längtar bort från det fula, det ytliga och banala. Åh Gud! Ge mig texter jag kan växa i som människa.

Jag läser Tora von Platens nya version av Fedra/Hippolytos för att förbereda mig på Dramatens uppsättning av texten som hade premiär 28 september på Scenkonstmuseet i regi av Tatu Hämäläinen. Tora von Platen har sammanställt en svensk text med inspiration från tre källor ur världsdramatiken som alla har behandlat samma historia ur den grekiska mytologin: Euripides, Seneca den yngre och Jean Racine.

När jag läser undrar jag om himlens portar äntligen har öppnat sig. Så känns det när Tora von Platens vackra text når in i mig. Den är som rent källvatten: Teaterns eller textens förmåga till katharsis, rening, blir min egen höstdetox. Kärlekens språk fungerar rakt igenom årtusenden. Vi är samma då som nu. Genom dramat når jag människan som levde för 2500 år sedan. En ofattbar tanke och en svindlande känsla.

Fedra förälskar sig i sin styvson Hippolytos, son till hennes make Kung Teseus och en avliden amason. Enligt myten levde den unge Hippolytos i celibat. ”Han avskyr allt som är av kvinnligt kön. Hans hjärta är stängt”, står det i Tora von Platens text. Hippolytos dyrkade jaktgudinnan Artemis och hävdade att den erotiska kärleksgudinnan Afrodite saknade makt över honom. Detta förargade Afrodite så till den grad att hon straffade Hippolytos genom att låta hans styvmor Fedra förälska sig i honom.

”En grym eld rasar längst in i mitt inre” säger Fedra, ”Den tränger fram i mina blodådror / Som snabba lågor i en skogsbrand.” Von Platen gör texten angelägen och levande som ett kriminaldrama. När Hippolytos inte besvarar Fedras kärlek hämnas huvudpersonen genom att anklaga sin styvson för våldtäkt. Han blir då landsförvisad av sin far och till sist bokstavligen söndersliten av ett havsvidunder. Fedra kastar skulden på Hippolytos för att såret i hennes sargade hjärta ska få lindring.

Texten är dock bättre än föreställningen på Scenkonstmuseet som stundtals blir obegriplig trots att jag läst pjäsen. Hämäläinens iscensättning är experimentell och avantgardistisk. Den påminner mig om min fria grupp-tid på 80-talet då vi krälade runt i dammet på gamla Nobelfabriken i Aspudden med Teater Tyfus. (Vi tänkte att våra föreställningar skulle drabba publiken och oss själva som en sjukdom.)

På Scenkonstmuseet sitter publiken rektangulärt runt spelplanen där det finns ett som det verkar sönderbombat grekiskt tempel. Kanske befinner vi oss i en krigszon. Några spruckna pelare står kvar som gigantiska fallosar. Några ligger i spillror. Golvet är täckt av vitt grus som dammar både skådespelare och publiken i ögonen. Jag får smak av krita i munnen. En sövande och föga smickrande dammig lysrörsbelysning designad av Susanna Hedin gör att jag ser publiken på andra sidan lika bra som skådespelarna. Flera av dem har svårt att hålla upp ögonen under den två timmar långa föreställningen.

Det som var drivande i texten finns plötsligt inte där när det ska gestaltas på scenen. Jag undrar vad som gått förlorat trots kompententa insatser från skådespelarna. Undantaget är det avsnitt i pjäsen då Fedra förklarar styvsonen sin kärlek. Då bränner det till och publiken vaknar upp. Något som fungerar bra är också den ljudperformance som Magdalena Meitzner, iklädd jeanskläder och cowboyboots, går runt och gör och som ska fungera som ljudmatta till skådespelet. Rasmus Luthanders Hipplytos berör mig med sin ömtåligt genomskinliga manlighet även om jag tycker regin kunde tona ner hans skrikutbrott så man hör den vackra texten. Iwar Wiklanders amma är tydlig och spännande: Varför övertalas Fedra av sin amma att lägga skulden på Hippolytos? Ingela Olssons Fedra är vibrerat närvarande och väjer inte för att uttrycka sin galna åtrå efter den betydligt yngre styvsonen.

Men hur välspelat det än är får jag svårt med den könsöverskridande rollsättningen. Det blir förvirrande med Iwar Wiklander som amma även om han gör det bra. När han talar om sina bröst och hur han ammat blir det en störning i mitt huvud. Än konstigare blir det när Mia Benson, en utmärkt skådespelerska för övrigt, kommer in som Teseus och tilltalas med ”pappa” av Hippolytos. Jag vet att konstnärliga högskolor arbetar ”normkritiskt”, och jag antar att det är mina normer för vad som är en kvinna och en man som ska utmanas. Jag ska alltså få min offentligt finansierade dos av konstnärlig normkritisk uppfostran. Men eftersom föreställningen handlar om kärlek och maktspel mellan man och kvinna blir det otydligt och mindre spännande när skillnaderna suddas ut. I somras såg jag Kung Lear på Romateatern med en kvinna i rollen som Kent, Lears närmaste man. Det fungerade utmärkt och gav en extra dimension, men här fungerar det inte.

Jag vet inte vilken publik Dramaten hoppas ska komma till föreställningen, men jag gissar att man tänkt sig en yngre sådan. Fedra/Hippolytos kräver dock en hel del av sin publik. Först att den håller sig vaken. Dramatens iscensättning är tänkt att göra pjäsen modern och angelägen med sin avantgardiska framtoning och sin normkritiska rollsättning, men det här blir nog tvärtom. Det stora dammiga scenrummet är inte byggt för drama. Rösterna når inte fram trots att skådespelarna bär myggor. Närheten till den vackra texten går förlorad. Det finns också koreografiska inslag jag inte förstår. Efter föreställningen frågar jag två av skådespelarna varför de lyfter upp stenar mot himlen. De svarar att de inte vet. Det gör mig förundrad: En föreställning måste rimligtvis bära och gestalta en gemensam vision om dess betydelse. Finns det ingen sådan här?

Nåväl, experiment bör finnas och det är uppfriskande att Dramaten vågar ta ut svängarna.

Fedra/Hippolytos spelas på Scenkonstmuseet fram till 13 november.

14 reaktioner på ”Gästskribent Paula Ternström: Fedra/Hippolytos på Dramaten

  1. Göran Holmström skriver:

    Realitet, en annan aspekt av livet!
    Långt från vissa människors behov att tolka verkligheten via invecklade familjedraman där alla gränser suddats ut!
    Grekerna hyllas än idag,
    Jag förstår varför, deras verklighet och mytologi stämmer bra med den skruvade verklighet vi lever med idag.
    En liten ohämmad elit, då fanns det inga gränser, en eller en tjur. Kanske din mor eller far, detta ledde till grekernas fall,
    Vårt fall är bara en kopia av deras!
    Vackra pelare och byggnader blandat med olivträd, ersätts av betong-ghetton brinnande bilar och handgranater.
    Vissa får leka med sitt inre i en skyddad miljö, där allt är fritt, allt går att tolka.
    Liknelser staplas på varandra, leken med ord, leken med färg. Efter så hyllas det abstrakta över ett glas vin i en trygg miljö,
    Dom riktigt modiga röker på i gränden bredvid, någon kör ett par benzo mot sin ångest.
    Själv sitter jag i sängen, dricker en kopp the,
    Snart dags att jobba ett pass på en anal jätteverkstad, där vakterna kör alkoholkontroller, drogtester inggår i anställningsavtalet, riskanalyser varvas med genomsökning av bilarna så ingen liten skruv smugglas ut.
    Ett citat från Blade Runner kan vara på sin plats,” quite a new experience to live in fear.
    Thats how it is to be a slave”.
    Om allt kommer brinna och kaoset tar över, då är jag kung, tills dess mössan på fabriken väntar.
    FY FAN.

    Gillad av 3 personer

  2. tom crean skriver:

    Jag brukar reta mig på det ständiga Stockholmsperspektivet. Som skåning så är det lätt att känna sig som en torterad bonde i Dackefejden, för herregud vad tydligt det är att alla pengar hamnat i Stockholm. Det är också tydligt att socialdemokraternas projekt att förfula Sverige hölls tillbaks en del i Stockholm, hyckleriet och dubbelmoralen finns även inom konst, kultur och arkitektur.

    Så det är ju trevligt att det görs stora uppsättningar för mina skattepengar i Stockholm, varsågod. När man läser om den obligatoriska vänsterindoktrineringen så påminns man dock om att man inte missar något.

    Aktivistklassen måste städas ut, inte minst inom kulturen.

    Gillad av 2 personer

    • Lars skriver:

      Förfulningen är oerhörd i Stor Stockholm, du tänker centrala staden mellan tullarna, 1800-tals staden, där ca 250 tusen människor bor, men åk runt och titta på alla förorter, de som faktiskt är förorter och inte stadsdelar som i Malmö. Betänk att det bor 1.9 miljoner i Stor Stockholm.

      Gilla

  3. miketheviking skriver:

    Tack Paula för en bra varning och en belysande text över vad du förväntade dig och vad du fick. Sällan man läser denna typ av rescensioner.

    Allt könsdysforiskt och normupplösning bör man betacka sig för.
    Det bidrog til Greklands fall, Romarrikets fall, Inka- och Mayas fall och nu även Västerlandets undergång. Där degenerering kan skönjas och där människor inte längre uppträder som människor så är civilisatonens sammanbrott nära.

    Gillad av 3 personer

  4. Ga Ort skriver:

    Tack för fin recension.
    Ja tänka sig vad de gamla grekerna skulle tänkt om de möttes av en manlig amma på scenen.
    Uppfödd på fadersmjölk lever ingen länge.

    Gilla

  5. Hortensia skriver:

    Tack Paula Ternström, för att du delger oss denna eländiga historia. Det normkritiska och genuscertifierade spektaklet förefaller, trots ”kompententa(!) insatser från skådespelarna”, vara svåruthärdligt – måhända inspirerat av Teater Tyfus, men varför alls utsätta publiken för plågor?

    Gilla

  6. Hedningen skriver:

    Här närmar vi oss det hedniska, som Göran Holmström konstaterat. Även en teaterföreställning kan ge nya och vidgade vyer, som vi alla vet. Ville bara tacka för ännu ett bra inlägg..

    Gilla

  7. Hovs_klipphällar skriver:

    Här nere i Skåne känner jag mig lyckligen befriad från den obegripliga finkulturen uppe i Tokholm. Skönt att slippa eländet.

    Gilla

  8. Fredrik Östman skriver:

    Fy fan vad du är grundlurad som (a) tror att detta är teater, (b) går dit och visar upp din förvillelse i offentligheten och (c) dessutom har den usla smaken att återigen, som i din förment förgångna ungdom, rulla dig i eländets stoft genom att fästa den på pränt.

    Och detta när historien just har återippspelat sig i Stockholms teatervärld på riktigt, i blod, död och elände utan hypochratein, utan förställning och scenkonst. Hippolytos hette visst Fredriksson.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.