De liberaler och socialister som känner att marken börjar gunga under fötterna kan behöva lite hjälp med att omorientera sig i tillvaron. Det kanske inte är så lätt att tänka nytt när motståndarna identifierats med det onda och man själv med det goda. Det Goda Samhället ger gärna några ord på vägen. Man kan nämligen vara konservativ och ändå vilja göra det rätta. Det gäller bara att våga släppa taget om det absoluta tänkandet.

Vänstern har länge varit normen i svensk politik. Står man till höger och föreslår något annat än vänsterns påbjudna idealism och vedertagna värdegrund är man ”kontroversiell”. Vänsterns politiska patos beskrivs obekymrat i main stream media som en kamp mot orättvisor och förtryck, eller mot tvingande normer eller kanske mot hat och fientlighet. Vänstern har helt enkelt stått för det goda. Därför är det heller inte så lätt för vänsterintellektuella (och dit räknar jag liberala tänkare som vänder sig mot den nya konservatismen) som känner att marken börjar gunga under fötterna att byta åsikt och erkänna att de ondsinta motståndarna till viss del hade rätt.

Idag är det lätt att vara sarkastisk mot den intellektuella vänstern. Och det har vi rätt att vara. De utopistiska och infantila dumheter som saluförts som insikter vunna ur akademisk forskning eller ur någon särskilt märkvärdig liberal tanketradition har visat sig otillräckliga och kanske till och med djupt destruktiva när det gällt att utveckla vårt land.

Men samtidigt som vi måste få vara lite elaka, måste vi ändå välkomna dem som vill komma över på vår sida. Det är bra att människor tänker nytt. Det är bra om fler lyckas förstå. Och en av de saker som vänstertänkare verkligen behöver hjälp med att förstå är att man kan vara höger och ändå vara en människa av god vilja. Man behöver inte bli ett moraliskt monster för att man släpper taget om socialismens och liberalismens utopier och till viss del accepterar världen så som den är. Så låt oss bjuda på tre punkter för ett nytt tänkande inför 2020-talet. Hur överger man de vackra vänsterutopierna utan att överge sin ambition att vara en anständig och hedervärd människa?

För det första tar man till sig tanken att det är moraliskt försvarbart att tala om verkligheten i termer av proportioner. Proportioner är motsatsen till allt eller inget. Jag behöver inte alltid göra allt jag kan för att ha gjort vad som rimligtvis kan förväntas av mig. Och bara för att jag inte är beredd att offra allt för någon annan betyder inte det att jag inte kan offra något överhuvudtaget eller kanske till och med en hel del för någon annan. Det man gör för andra måste alltid stå i proportion i förhållande till det behov som finns av att ta hand om det egna. Självutplåning kan inte vara den enda vägen till moralisk rättfärdighet. Någon tänker säkert här att jag skriver självklarheter som alla har förstått. Problemet är att det är på den här fundamentala nivån man måste möta den utopistiska vänster som alltför länge har satt tonen i vår svenska samhällsdebatt. Kan man hantera proportioner behöver man inte lägga debatten på en nivå som handlar om allt eller inget. Man slipper (i princip) tänka att någon är etnofascist och ”hatar invandrare” bara för att personen ifråga anser att det kommit för många invandrare till Sverige. Att be att få hantera något i rimliga proportioner är inte detsamma som att hata det man inte vill ha för mycket av.

Den andra punkten hänger ihop med den första. Vänstermänniskor måste nämligen också försöka förstå att det är tillåtet för en god och välmenande person att kompromissa med sina principer. Den samtida vänstern är som vi har sagt fundamentalt utopistisk i sitt tänkande och därmed också fundamentalt principfast. Den vägrar släppa taget om sina idéer om ”frihet”, ”öppenhet” och ”jämlikhet”, som om dessa begrepp vore våra moderna tio Guds bud (vi har i flera artiklar på Det Goda Samhället diskuterat den religiösa komponenten av vår samtids mest heliga trossatser). Absoluta principer är det som styr tänkande och handlande i totalitära samhällen där man anser sig ha funnit sanningen en gång för alla. Hela det sovjetiska samhället skulle genomsyras av klasskampen och arbetarklassens befrielse. De islamistiska samhällena ska styras av Allahs vilja såsom den uttrycks i koranen. Punkt slut. Våra framgångsrika västerländska samhällen ska absolut inte styras efter endimensionella och heliga principer. Detta för att livet till sitt väsen kräver av oss att vi är pragmatiska och anpassar oss efter en ständigt föränderlig och oförutsägbar verklighet. Man kan exempelvis inte blint hålla fast vid ett ideal som ”öppenhet” om man märker att det blivit nödvändigt för det egna landet att stänga gränserna. Trots att vi älskar vårt öppna samhälle kanske inte alla former av öppenhet alltid är av godo. Det är en motsägelse som går att hantera utan att förfalla i ondska och egoism.

Även den tredje punkten hänger ihop med vad som sagts tidigare. Det är nämligen tillåtet för en rättsinnad människa att betrakta ett problem så som det framträder i dess konkreta sammanhang. Det är bra att kunna tänka i abstrakta principer – det är inte alla som kan det –, men man är inte mindre intellektuell för att man dessutom klarar av att relativisera principernas värde utifrån en konkret situation i vilken de faktiskt ska praktiseras. Att tänka att ett samhälle alltid ska satsa på ”individens frihet” är som att tänka att man alltid ska höja farten när man kör bil. Huruvida man ska satsa på individuell frihet (kanske i form av frihet från familj, kultur, stat osv.) i ett givet samhälle beror naturligtvis på hur mycket man redan har satsat på individuell frihet i just detta samhälle. Jag menar inte att alla värden alltid är relativa och att inget går att uppfatta som objektivt mer önskvärt än något annat. Men det är ändå så att vi alltid måste utvärdera principers värde och giltighet utifrån den situation där de ska omformas till praktisk politik. Det här betyder exempelvis att det i Sverige 2019 knappast kan ses som särskilt motiverat att reagera med moralisk indignation när människor säger sig vilja begränsa immigrationen. Principen om öppenhet måste utvärderas i förhållande till den öppenhet vi redan praktiserat. Det är sammanhanget som ger handlingen dess betydelse och värde.

Att kunna hantera proportioner, att kunna kompromissa med principer och att kunna sätta in principerna i konkreta sammanhang är i grunden en och samma sak. Det handlar om att bryta med ett absolut tänkande som inte tål några pragmatiska överväganden. Att vara pragmatisk behöver inte vara detsamma som att vara opportunistisk och bara se sina egna kortsiktiga intressen. Människan har alltid fått hantera verkligheten utan att ha några absoluta ramar att hålla sig till. Visst har hon försökt skapa dessa ramar med hjälp av lagar och religion, men till syvende och sist har hon tvingats lita till sitt eget omdöme. Godhet eller rättfärdighet behöver inte mätas i förhållande till den lojalitet man visar till absoluta principer. Man kan se till de resultat som kommer av de val man gör i en föränderlig verklighet. Man kan med andra ord vara en god och välmenande människa trots att man bekänner sig till en pragmatisk höger.