Klimatkrisen hotar hela vår civilisation, är budskapet från klimataktivister, medier och politiker. Svenska tonåringen Greta Thunberg reser land och rike kring för att kräva bot och bättring, barn strejkar från skolan och i storstäder som London hindrar aktivister arbetarklassen från att åka kollektivt till jobbet – allt för klimatet. De som höjer ett varningens finger för alarmismen avfärdas som ”klimatförnekare”. Men eko-pessimismen är inte ny. Historien är full av profetior om en undergång som aldrig blev verklighet.

I december 2018 gick zoologen och författaren David Attenborough ut och varnade för att vår civilisations undergång, och utrotningen av en stor del av djurarter och växtlighet, är nära förestående.

Uttalandet gick helt i linje med Attenboroughs nymalthusianistiska perspektiv, som går ut på att jordens population ökar snabbare än jordens resurser. Hans uttalande fick en del kritik, dels för att inte ens IPCC förutspår en så drastisk framtid, dels för att hans varning för nära förestående katastrof går stick i stäv med de positiva trender som synts när det gäller folkhälsan. Kritikerna kunde också ha påpekat att varningar om klimatapokalypsen är betydligt äldre än de klimatvarningar som började komma på 1970-talet. Som biogeografen Philip Stott påpekat så har varje tidsålder sett klimatförändringar som en vedergällning för mänsklig girighet och syndighet.

Klimatkatastrofen är således bara en av många förutspådda miljökatastrofer som på något sätt aldrig blivit verklighet. Vad är det då som gör att den 93-årige Attenborough, som levt genom en mängd uteblivna katastrofer, fortfarande är så betagen i dem trots alla bevis som motsäger dem?

Vad som gör det hela särskilt märkligt är att han växte upp under en tid då varningarna för en global jorderosion dominerade miljödebatten. Erosionsvarningarna varade från tiden då han föddes till slutet av 1960-talet och även om det numera är bortglömt av de flesta finns det fog för att återkomma till fenomenet. Först och främst för att det visar hur narrativet om ekokatastrofen kan dominera den akademiska och beslutsfattande diskursen. För det andra för att visar hur den minoritet som har en avvikande åsikt, och som tror på tekniska framsteg, ofta visar sig ha rätt mot den mäktiga och inflytelserika gruppen av pessimister.

Jorderosion har, enligt jordbruksekonomen Dennis Avery, setts som ett hot ända sedan människan skrapade i marken för att så det första fröet. Befolkningsökning, avskogning och jorderosion är också det bakomliggande temat för Gilgamesh-eposet, den äldsta kända skrivna berättelsen. På sin tid klagade Platon på att Atens omgivningar, vars kullar och slätter en gång varit frodiga och rikligt bevuxna, hade eroderat och blivit kala till följd av människans handlingar.

I mitten av 1800-talet skrev den amerikanske naturforskaren och diplomaten George Perkins Marsh, i sin Man and Nature, att vid sidan av historiska dokument om tidigare fruktbar mark blivit ödelagd genom erosion, pekade också mängden ruiner på att obrukbara områden tidigare haft stora befolkningar. Dessa befolkningar kunde enbart överlevt genom att de brukade jorden och därmed orsakade den erosion som blev deras fall.

Genom historien har vanskötsel av marken förvisso resulterat i olika typer av jordförstörelse som försumpning, försaltning, erosion och i extrema fall omvandlats till öken. Under de första decennierna av 1900-talet började ett växande antal skribenter anse att dessa problem var så stora att de utgjorde ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Denna fruktan stämde väl in med agendan hos många politiska rörelser, som kunde luta sig mot den för att propagera för införandet av olika åtgärder som syftade till att öka kontrollen över jordbruken och jordbrukarna.

1939 skrev britterna Graham Vernon Hacks och Robert Orr Whyte i sin The Rape of the Earth: A World Survey of Soil Erosion (svensk översättning saknas, red:s anm) att ”endast som ett resultat av mänsklig vanskötsel försvinner de jordar, där människan skapat nya civilisationer, bortspolade av vatten och bortblåsta av vind”. De hävdade också att förstörelsen av jordens ytskikt fortskred med en hastighet som saknade motstycke i historien.

Ekologen William Vogt publicerade 1948 sin bok Road to Survival. Hela civilisationer var i fara eftersom befolkningsökningar och utvecklingen av välstånd endast hade gett förstörda skogar, erosion, utrotning av vilda djur, överbete och minskade grundvattennivåer, ansåg han. Hans nära vän, miljövårdaren Henry Fairfiels Osborn JR, publicerade samma år sin bok Our Plundered Planet med ett liknande budskap. Miljöförstöringen skulle snart visa sig vara dödligare än andra världskriget, på grund av ”människans destruktivitet”, ansåg han.

En annan eko-pessimist, som var aktiv vid ungefär samma tid, var den indiske akademikern och befolkningskontroll-aktivisten Sripati Chandrasekhar. 1954 sa han att överskottet i det amerikanska jordbruket hade erhållits på bekostnad av jordens livslängd – kanske till och med allt dess liv – med sjunkande grundvattennivåer och översvämningar som följd. ”Naturen förlorar sin balans. Människans okunnighet och destruktiva hand har satt katastrofens boll i rullning”, skrev han.

Vogt, Osborn och de andra pessimisterna åtnjöt stort politiskt stöd, men blev likväl kritiserade av några av sina samtida. Dessa eko-optimistiska kritiker hade, visade det sig några decennier senare, haft rätt hela tiden. För även om Vogt hade en poäng i att människorna inte alltid höll marken i det skick de kanske kunde ha gjort, så hade han helt ignorerat de enorma framsteg som gjorts när det gällde att förbättra jordens kvalitet, samtidigt som man ökat produktionskapaciteten. Men trots att det bara fanns ett uns av sanning i Vogts och Osborns påståenden, valde makthavarna att tro på dem eftersom de sökte belägg för att det krävdes strikta kontroller av jordbruk, såväl som människor.

Jordbruksekonomen Karl Brandt skrev i en recension att Vogts bok var en kraftfull propagandaskrift för just detta kontrollsamhälle. Han beskrev den som ”i sanning enastående, inte för de kunskaper och den visdom den erbjuder sina läsare utan för det psykologiska tilltalet, de känslomässiga reaktioner den frambringar, de berömmande recensionerna den får från litteraturkritikerna och dess fenomenala försäljningssiffror.” Han skällde också ut Vogt för att han, i likhet med andra vänsterradikaler, skyllde på ”den vite mannen, det kapitalistiska systemet, på bönderna och dem som föder och fostrar barn, och på läkare, kemister, biologer och andra som hjälper till att öka livslängden och minska dödligheten hos populationerna så att de kan fortsätta överbefolka jorden”.

Geografen Earl Parker Hanson, på universitetet i Delaware, var lika högröstad i boken New Worlds Emerging, en bok som han själv beskrev som en attack på ”geografins, sociologins och ekonomins alla Jeremias” (Jeremia = profeten som sägs ligga bakom Klagovisorna i bibeln, reds anm), vilka enligt honom bortsåg från all utveckling och istället skrek efter bakåtsträvan i stor skala.

Med tiden visade det sig förstås att Brandt, Hanson och övriga eko-optimistiska kritiker hade rätt. Men eko-pessimisterna fick trots det ett stort inflytande på utformningen av tvångsmässiga och ofta brutala restriktioner och program för befolkningskontroll och annat som tog resurser från utvecklingen av nya tillverknings- och produktionsmöjligheter. Och det behöver knappast påpekas att dåtidens argumentation fortfarande lever kvar i miljödebatten.

Människor reagerar olika på de ständigt upprepade – och felaktiga – profetiorna om miljöapokalypsen. Dagens konservativa, och individer som tror på materiella framsteg (särskilt om de bevittnat hur den här typen av alarmism visat sig vara osann tidigare), blir alltmer luttrade med tiden. Å andra sidan tycks dagens vänster, och särskilt dess radikala ungdomsrörelser, kräva en konstant tillförsel av dåliga miljönyheter för att marknadsföra sin antikapitalistiska världssyn. Inte för att vänster- eller högeråsikter nödvändigtvis avgör ens attityd till den miljöbetingade domedagsstämningen. Fram till det sena 1900-talet var miljöaktivismen generellt större bland aristokratin, överklassen, de reaktionära och antiliberala rörelserna. De flesta i den traditionella och radikala vänstern strävade efter materiella och sociala förbättringar.

Hur det än är med så är miljöaktivisternas högst ovilliga att ändra sig, även när de blir motbevisade. Utan att påstå att vi vet särskilt mycket om exempelvis David Attenboroughs tankeprocesser så ger hans skriverier och tal vid handen att han, som så många biologer, är oförmögen att ta till sig det faktum att människan har nått toppen av näringskedjan genom att utveckla unika egenskaper. Dessa egenskaper omfattar allt från förmågan att utbyta tankar och erfarenheter (och utföra arbete) till förmågan att uppfinna nya ting genom att kombinera redan existerande.

I grunden till eko-pessimismen ligger alltså en djupt rotad misstro mot teknologisk, ekonomisk och social utveckling. Så religiös är denna misstro, så ingrodd är denna misantropi, att inga goda nyheter kan skingra den.

David Attenborough har erkänt att han oroar sig för att de ständiga miljölarmen börjar göra människor avtrubbade). Det har han rätt i. Inte för att det är fel sätt att framföra budskapet, som Attenborough tror. Utan för att ekoalarmismen, som motbevisats ständigt genom historien, helt enkelt är fel budskap till att börja med.

Pierre Desrochers är professor i geografi på University of Toronto Mississauga.

Joanna Szurmak är doktorand vid York University’s Department of Science and Technology Studies.

Översättning och bearbetning: Bitte Assarmo

Artikeln är publicerad i sin helhet här