Jag kan ju bara spekulera, men jag antar att revolutionen i Ryssland 1905 av många uppfattades som ”den sista striden”. När arbetare och bönder väl besegrat tsarens lakejer skulle väl vägen ligga öppen för det klasslösa samhället. I själva verket blev det inledningen på ett sekel av gigantiska konflikter och blodbad som ingen dittills kunnat föreställa sig. Västmakterna var övertygade om att 1900-talet skulle bli fredens och framstegens århundrade och de ryska revolutionärerna lika övertygade om att proletärer i alla länder nu var redo att kasta av sig sina bojor. Två världskrig senare skulle det visa sig att bägge hade fel.

Såhär i början av 2000-talet är det många som verkar ”trötta på demokratin”. Det demokratiska käbblet framstår för allt fler som spel för gallerierna. Allmänna val verkar inte resultera i något annat än nya regeringar, som handlar tvärs emot folkviljan utan att vi kan göra något åt det. Media ljuger, så vad ska vi egentligen med media till? Är det inte lika bra att globalisterna tar över, så får vi i alla fall en regering som inte hycklar. Och det kan väl knappast bli värre än det redan är.

Från dagens utsiktspunkt kan det se ut som att den slutliga striden står mellan globalister å ena sidan och nationella demokratier å den andra. När alla demokratiska krafter tvingats kasta in handduken tänker vi oss en världsomspännande diktatur, styrd av en handfull omåttligt rika oligarker – alternativt en upplyst despoti som med fast hand leder oss in i det klimatvänliga hållbara världssamfundet. Kanske inget idealsamhälle, men ändå en garant för varaktig fred. Kruxet är att globalismen inte är så enhetlig som vi tror. Vad jag kan se finns i varje fall fyra olika ”globalismer”. 

1) Den USA-baserade oligarkin, som under 1900-talet skaffat sig kontroll över det internationella banksystemet samt några av väldens mäktigaste företag. Av vissa identifierad som en judisk världskonspiration (vilket jag betvivlar). Här sammanfattad av Lars Bern.

2) Den muslimska världen, som sitter på oljetillgångarna och skaffat sig ett fast grepp över FN. Den präglas visserligen av inre stridigheter men representerar å andra sidan vår tids mest expansiva religiösa rörelse, som i alla sina förgreningar besitter ett betydande och väl decentraliserat våldskapital.

3) Kina, som är på väg att ta över världsekonomin och genom att köpa upp företag i tredje världen utvecklat en ny typ av imperialism. Med sin starka centralmakt, som inte begränsas av några demokratiska hänsyn kan man agera kraftfullt och hänsynslöst.

4) Ryssland som likt fågel Fenix rest sig ur askan och på senare tid tagit över spelplanen i Mellanöstern, på USAs bekostnad. Kanske den stat i världen som är mest självförsörjande när det gäller livsmedel, råvaror och tekniskt kunnande och därför relativt okänslig mot sanktioner. 

Det är värt att notera att alla fyra besitter kärnvapen och ingen av dem känner sig särskilt bekväm med likvärdiga medtävlare. USAs rustningsindustri är visserligen överlägsen de andra, men redan Pakistans futtiga kärnvapenarsenal är tillräcklig för att sätta världen i brand. När allt folkligt motstånd krossats och nationalstaterna reducerats till maktlösa regioner i en gränslös värld, kanske är det då som det verkliga kriget börjar.

Jag vill inte spekulera i vad som kommer att hända, för jag har nog inte större överblick än man hade 1905. Men jag föreställer mig att de som överlever detta Harmagedon, kommer att säga samma sak som mänskligheten sagt så många gånger förut: ”Detta får aldrig hända igen”. Jag tvivlar också på att särskilt många kommer att grubbla över koldioxidhalten, eller om jordens medeltemperatur kommer att öka en halv eller en grad under de närmaste hundra åren.