En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Klimatfrågan är för mig ungefär som de ryska miniubåtarna, bara oändligt mycket mer komplicerad eftersom den rymmer lager på lager av oklarheter. Ett exempel är klimatkompensation, ett begrepp som får min klentro att gå i spinn. När jag senast flög med SAS försökte bolaget klämma mig på frivillig betalning för att klimatkompensera men ingen kunde förklara hur mina pengar skulle göra någon skillnad. Det kändes som avlat. Man skulle betala för att göra sig skuldfri. Men jag litar inte mer på avlatsbrev utfärdade av SAS än jag hade litat på avlatsbrev som emitterats av 1500-talspåven Leo X. I båda fallen krävs stark tro för att förtrösta om den utlovade effekten.

Hela idén med klimatkompensation – tror jag, allt som följer ska tas med en nypa salt ty systemet är diffust och svårtillgängligt och jag kan ha missförstått; läs gärna en grundkurs i form av den här artikeln i Dagens Nyheter  – uppstod ur Kyoto-protokollet och lever vidare i Parisavtalet. Tanken är enligt sjätte artikeln i Parisavtalet att det företag eller den individ som vill minska sin skuld för utsläppta växthusgaser, till exempel på grund av en flygresa, ska kunna betala för att någon annan, troligen i ett annat land, ska minska sina utsläpp av växthusgaser eller suga upp dem och gömma dem (det senare kallas ”negativa utsläpp”). Det kan hända att någon planterar träd i Mexico eller bygger ett vattenkraftverk i Vietnam för den avlat som den svenske flygresenären erlägger.

Här börjar svårigheterna (jag stödjer mig på en rapport från det tyska Öko-institutet utan att vara säker på att jag fattat allt rätt, se själv).

För det första vet man inte om trädplantering eller ens vattenkraftverk alltid är så bra för klimatet men om vi struntar i det så är ett första villkor för att det ska vara någon mening med avlaten att det finansierade projektet inte hade blivit av utan avlaten. Det kallas bland miljöproffsen för att projektet ska vara ”additionellt”. Om projektet inte är additionellt, utan alltså skulle ha genomförts även utan avlaten, så får det inte utfärdas några avlatsbrev avseende det projektet.

Detta väcker frågan om vem det är som utfärdar och säljer avlatsbrev, alltså klimatkompensation. I Parisavtalet förklaras följande:

A mechanism to contribute to the mitigation of greenhouse gas emissions and support sustainable development is hereby established under the authority and guidance of the Conference of the Parties serving as the meeting of the Parties to the Paris Agreement for use by Parties on a voluntary basis.

Jag besvärar mig inte med att översätta för det skulle antagligen bli ännu knepigare att tolka. Men jag tycker mig ana att det betyder att det kanske i varje land ska startas någon sorts institut som identifierar godkända projekt, emitterar avlatsbrev för att sälja till exempelvis SAS som säljer vidare till dig som är resenär. Om ett projekt minskar utsläppen med 100 ton koldioxidekvivalenter kanske det utfärdas 100 avlatsbrev för ett ton vardera till ett pris per ekvivalent som bestämts i Paris.

Här vaknar min inre terrier. Det låter som en ny byråkrati som ska tjäna pengar på att kränga avlat som byråkratin själv till viss del får behålla. Det står så i Parisavtalets sjätte artikel, sjätte paragraf:

The Conference of the Parties serving as the meeting of the Parties to the Paris Agreement shall ensure that a share of the proceeds from activities under the mechanism referred to in paragraph 4 of this Article is used to cover administrative expenses as well as to assist developing country Parties that are particularly vulnerable to the adverse effects of climate change to meet the costs of adaptation.

Jag har jobbat i byråkratin så jag vet vad ”administrative expenses” betyder. Det betyder byråkratens lön. Jag ser i andanom hur olika intressenter börjar slåss om de pengar som SAS-resenären betalat. De som jobbar på avlatsbrevstryckeriet och den stat som ska ”möta kostnaderna för anpassningen” i första hand. Kanske blir det också en peng över till projektet som representerar syndaförlåtelsen, om det nu är en trädplantering eller något annat.

Öko-institutet, som verkar hederligt om än svårtolkat, säger att det finns två fallgropar i den här hanteringen. Den första är just additionaliteten. Om projektet hade kommit till stånd utan avlaten har ju avlaten inte bidragit med något extra och får därför inte räknas. På mig låter det som om avlatsbrev bara får säljas om de handlar om att finansiera olönsamma projekt eftersom lönsamma projekt troligen hade genomförts i alla fall.

Jag tänker på byråkraten som ska tillverka avlatsbrev baserade på olönsamma projekt för att sälja till SAS-resenärer. Det måste vara en ganska jobbig uppgift. Det är sannolikt inte så svårt att hitta lönsamma projekt som är uppe och snurrar och verkligen har haft kostnader som kan ligga till grund för nyemitterade avlatsbrev. Men stabila olönsamma projekt kan vara svårare att hitta eftersom de har en tendens att ganska snart gå i putten. Ingen kan begära att byråkraten själv ska starta ett garanterat olönsamt trädplanteringsprojekt för att kunna sälja avlatsbrev så han får ihop till sina ”administrative expenses”, det vill säga sin lön. Om jag vore han skulle jag försöka stoppa in lönsamma projekt i verksamheten som inte har någon särskild effekt på utsläppen av växthusgaser men väl på byråkratens lön. För en sann byråkrat är detta nytta nog.

I det perspektivet kan man förstå att Öko-institutet är så upptaget med att undersöka att projekten verkligen är ”additionella”. Och mycket riktigt, säger en cyniker som jag, är de inte det. Institutet har undersökt 7 418 klimatkompensationsprojekt för vars finansiering det sålts avlatsbrev. 85 procent av projekten får underkänt i bemärkelsen att utsläppsminskningarna inte är additionella. Två procent av projekten får godkänt för att de bedöms som additionella. Resterande 13 procent av projekten är av tvivelaktigt värde.

Den andra fallgropen vid sidan av additionaliteten, säger Öko-institutet, är att bedöma hur många ton växthusgaser som på grund av projektet inte far ut i atmosfären. Här måste finnas hur många intressekonflikter som helst. Byråkraten och projektledaren har rimligtvis starka incitament att överdriva för att kunna sälja fler avlatsbrev. Hur ska sådant kunna kontrolleras?

Sammanfattningsvis kommer institutet fram till följande:

Resultatet av vår analys är därför att CDM (Clean Development Mechanism, alltså hela den beskrivna verksamheten med klimatkompensation) fortfarande har grundläggande defekter vad gäller miljömässig tillförlitlighet (environmental integrity).

Öko-institutets rapport publicerades i mars 2016, alltså för mer än tre och ett halvt år sedan. En ”partner” i studien, vilket antagligen betyder finansiär, var Stockholm Environment Institute (SEI) via sin amerikanska samarbetsorganisation med samma namn. Den kände miljöprofilen Johan Rockström var VD i SEI åren 2004 – 2012. Han efterträddes av professor Måns Nilsson som också är ordförande i den amerikanska avdelningen. Varför har inte någon av dessa – eller vem som helst på det till stor del statsfinansierade SEI – talat om vad de kommit fram till i sin studie, nämligen att klimatkompensationen som den hittills bedrivits på det hela taget har varit en bluff?